Jordsvinet, Tubulidentata
Det har långt, smalt huvud med cylindrisk utdragen nos, mycket långa öron, klumpig bål, medellång, kägelformig svans, korta ben, fyra tår på de främre fötterna, fem tår på de bakre fötterna, platta, hovlika klor, tjock hud och glest och styvt hår. Djuret är hälgångare. Kroppslängden (inklusive svansen) ligger vanligen mellan 1,0 och 1,3 meter och går hos vissa individer upp till 2,2 meter. Själva svansen är upp till 0,7 meter lång.
Tandsystemet avviker från alla andra däggdjurs: tänderna saknar rot, är pelarformiga och utan emalj, men beklädda med ett cementlager. I tanden finns inte, som på andra däggdjur, en tandpulpa, utan tanden består av ett antal parallella sex-sidiga prismor. I centrum av varje prisma finns en cylindrisk hålighet och från denna utgår kanaler strålformigt. Dessa tänders struktur liknar den hos vissa broskfiskar. Tandformeln är I 0/0 C 0/0 P 2/2 M 3/3, alltså 20 tänder. Ungdjur har däremot rudimentära mjölktänder som även innefattar hörntänder.
Tungan är lång och klibbig. Den används för att fånga de myror och termiter som den äter. Insekternas sönderdelning sker i den muskulösa magsäcken.
Jordsvinet lever i Afrika söder om Sahara i savanner och buskland men inte i västra centrala Afrikas regnskogar. Jordsvinet undviker områden med fast jord, klippiga regioner och ställen som översvämmas regelbundet av floder. På grund av upphittade teckningar i Egypten är det troligt att de fanns i historisk tid även norr om Sahara. Några egyptologer tror till och med djuret var en symbol för den egyptiska guden Seth. Andra forskare påstår däremot att gudens huvud liknar en åsna.
Släktingar av jordsvinet fanns mellan eocen och pliocen även i Europa. De försvann långt före människans ankomst.
Jordsvinen lever framför allt i trädfattiga trakter, stäpper, där det finns god tillgång på termiter. De gräver sig in i myrstackar och termitstackar för att frossa på deras inbyggare. Jordsvinen är i rörelse endast på natten. Dagen tillbringar de i omfattande jordhålor som de själva grävt ut. Förmågan att gräva är högt utvecklad. Jordsvinet behöver bara ett par minuter för att åstadkomma en håla som rymmer det helt och hållet. Det håller sig mycket väl fast i jorden med sina klor så att det är mycket svårt för en människa att dra fram det ur en sådan håla. Bredvid enkla hålor för tillfällig vistelse finns även mera komplexa bon med flera gångar.
Individerna lever vanligen ensamma och har jämförelsevis stora revir som kan vara 5 km². Territorierna överlappar varandra och i regioner med tät population kan upp till tre individer vistas i samma tunnelsystem. När de letar efter föda vandrar de upp till 5 km per natt. Jordsvinets läten påminner om grisens läten. Arten har olika doftkörtlar som troligen är viktiga för att känna igen artfränder och för parningen.
Efter dräktigheten som varar i omkring sju månader föder honan vanligen en enda unge – sällan två – som väger omkring 2 kilogram. Födseln sker under den kyligare årstiden, norr om ekvatorn främst i oktober eller november och söder om ekvatorn från maj till juli. Efter cirka två veckor i boet följer ungen sin mor. Honan slutar dia efter ungefär 3 månader och ungen lämnar modern efter cirka 6 månader. Könsmognaden infaller vanligen under andra levnadsåret. Den genomsnittliga livslängden i naturen uppskattas till 18 år, men individer i djurparker har blivit upp till 24 år gamla.
Jordsvinen påminner till kroppsbyggnad och levnadssätt om myrkottar och myrslokar, fast de inte är nära släkt. Detta är ett exempel på konvergent evolution.
