Savannelefant (Loxodonta africana) är en art i släktet afrikanska elefanter och är världens största landdjur. Arten betecknades tidigare ofta som stäppelefant men namnet savannelefant anses mer korrekt med hänsyn till dess biotop, och är det idag oftare förekommande namnet.
På IUCN:s rödlista är elefanten listad som starkt hotad sedan 2020. Tidigare var den rödlistad som sårbar.
Den afrikanska savannelefanten skiljer sig från den nära besläktade skogselefanten genom sina större öron, framåtriktade betar och sina fyra naglar (hovar) på framfoten och tre naglar på bakfoten. Betar förekommer i allmänhet hos bägge kön. Hos hanar (tjurar) blir de ibland 3 meter långa och 100 kg tunga. Hanens betar växer hela livet, i längden och i omfånget. Honans (kons) betar växer efter individens femtonde levnadsår bara i längden, och de kan därför se smalare ut. Dessutom växer kons betar långsammare. Betarna används för att gräva i marken, peta i träd eller för att försvara sig. På så sätt skrapas alltid mindre delar av och i vissa fall bryts betarna helt av. Intressant i sammanhanget är att liksom människor kan vara höger, och vänsterhänta, så är elefanter mer aktiva med den ena beten, oftast den högra, vilken i allmänhet är mer nersliten. Elefanttjurar som bara har en bete, tros ofta vara mer aggressiva, och att de förlorat ena beten genom upprepade strider med andra tjurar.
Tjurar når i genomsnitt en höjd på 3,2 meter och en vikt på omkring 5 ton. Enskilda individer når en mankhöjd på 4 meter och en vikt på upp till 9 ton. Kor är med en genomsnittlig mankhöjd på 2,5 meter och en vikt omkring 2,8 ton mindre än hannar. Kroppslängden ligger vanligen mellan 6 och 7,5 meter. Därtill kommer en cirka 1 meter lång svans.
Savannelefantens hörsel och luktsinne är mycket bra utvecklade, och ofta framförs att synen synen är mindre bra, vilket inte är sant, elefanter kan medan de springer fort, urskilja en buktning i sand, där någon grävt ner, och gömt ett lassorep för att fånga dem, och i farten identifiera och med snabeln avlägsna repet, vilket kräver relativt god syn.
De sydliga populationerna är mycket stabila, medan de nordligare starkt decimerats genom tjuvjakt. I Sydafrika, Namibia, och Zimbabwe ökar popuationerna genom tillgången av vatten, framför allt tack vare de vattenhål som anlagts för att turisterna skall kunna komma närmare djuren.
Tidigare förekom arten i hela Afrika från Medelhavets kustlinje till Godahoppsudden. Norr om Sahara fanns redan 600 f. Kr. inga vilda individer kvar.
På grund av jakten efter elfenben och levnadsområdets omvandling försvann savannelefanten från många regioner av sitt ursprungliga levnadsområde. Det gäller främst västra Afrika. Den största populationen förekommer idag i östra och södra Afrika men även där är den ofta begränsad till nationalparker och andra skyddsområden.
Underarten nordafrikansk elefant (Loxodonta africana pharaohensis) som fram till 1800-talet förekom vid Sudans kustlinje och i Eritrea anses som utdöd. Jämförelsevis små elefanter som kanske var nära släkt med den nordafrikanska elefanten överlevde ännu längre i Mauretanien och kanske finns av dessa elefanter några få kvar. En annan underart var L. a. orleansi som levde i norra Somalia och i Etiopien. 1987 fanns av denna underart i Etiopien mellan 60 och 300 individer kvar, de levde i området kring Harar.
Savannelefanter förekommer i olika habitat när det finns skugga, vatten och tillräcklig föda men de föredrar savannen.
Egentliga öknar undviks av arten. Ett undantag är Namiböknen där det finns en population med anatomiska anpassningar till området, till exempel tjockare fotsulor. I bergstrakter förekommer savannelefanten ibland upp till 5 000 meter över havet men främst vistas de i slättlandet.
Kor av savannelefant bildar flockar med 9 till 11 medlemmar som leds av den äldsta kon. Ytterligare individer i flocken är nära besläktade kor och deras kalvar. Ofta förekommer sammanslutningar av flera flockar till hjordar som har omkring 200 medlemmar. Ibland under regntiden kan hjordens storlek växa till 1000 individer. När den dominanta kon blir 50 till 60 år gammal övertar en annan ko flockens ledning. Tjurar som blivit könsmogna lämnar flocken och lever ensam eller i ungkarlsflockar. Flockar med kor etablerar inget revir.
Savannelefant är vanligen aktiv på dagen. I områden där många människor bor blir den mer nattaktiv. Födans sammansättning varierar beroende på årstid. Under regntiden äter arten ofta papyrus (Cyperus papyrus) och smalkaveldun (Typha angustifolia). Blad från träd eller buskar äts främst under den torra perioden. Dessutom ingår, rötter, gräs, bark och frukter i födan. En fullvuxen individ kan dagligen äta 100 till 300 kg föda och dricka 190 liter vatten. Näringsfattiga växter från träskmarker äts bara i undantagsfall. Å andra sidan är växter i träskmarker mjuka och de blir ofta den sista födan som en individ äter innan den dör.
Arten badar ofta när den når en större vattenansamling. I grunda vatten sprutar den vätskan över kroppen med hjälp av snabeln och i djupare dammar kan den dyka med endast snabelns spets i luften. Savannelefanten har även bra förmåga att korsa större floder simmande eller gående på flodens botten. Arten tar dessutom gyttjebad som skydd mot solsken och parasiter. Den skrapar även huden mot trädstammar, grenar och stenar för att bli av med parasiter.
För kommunikationen har arten högfrekventa och brummande läten eller den trumpetar med snabeln. Liksom den asiatiska elefanten har arten läten i infraljud med frekvenser mellan 14 och 35 Hz för kontakt över längre distanser upp till 4 km. Vid särskild goda väderförhållanden används dessa infraljud över upp till 10 km.
I sällsynta fall förekommer strider mellan brunstiga tjurar. Under dessa strider tar de inte hänsyn till platsens växtlighet – buskar trampas ner och trädstammar bryts av. Är striden särskild intensiv kan en av motståndarna dö. Savannelefanten accepterar vanligen andra däggdjur i närheten. Toleransen är inte lika utpräglad mot lejon, noshörningar och flodhästar och en aggressiv elefant kan döda dessa djur. Vid vattenpölar driver savannelefanten iväg störande sabelantiloper, zebror, vårtsvin och afrikanska bufflar.
Tjurar börjar söka efter en partner när de är 25 år gamla. Vid den tiden är de däremot sällan framgångsrika. Kor föredrar stora tjurar med stora betar, alltså cirka 50 år gamla tjurar. Kor kan vara brunstiga under alla årstider men de flesta kalvar föds under regntiden. Vanligen ligger 4 till 9 år mellan två kullar. Efter cirka 22 månader dräktighet föds en enda kalv eller i sällsynta fall tvillingar. Kalven väger vid födelsen 120 till 130 kg och kan gå efter kort tid. Ungen uppfostras av hela flocken och det är inte ovanligt att den får di av en annan ko. Könsmognaden infaller för kor efter 10 till 12 år.
Savannelefanten kan leva 70 eller sällan 80 år.
