Da
DagaktivDagaktiv är organismer vars dygnsrytm kännetecknas av att deras aktiva beteenden, exempelvis näringsintag, koncentreras till dagens ljusa timmar...
Al
AllätareAllätare, omnivor, är ett djur som hämtar sin föda från både växt- och djurrikena. Exempel på allätare är grisar, rävar, merparten björ...
As
AsätareAsätare, nekrofager, är djur som äter lik och kadaver, alltså människor och djur som de inte dödat själva. Asätarna utgör en viktig del av...
Se
SemiakvatiskGl
Glidflygande djurGlidflykt eller glidflygning är när en kropp tyngre än luft, rör sig genom luften utan att falla, enbart med hjälp av tryckkraft från de yttr...
Pr
PrecocialSa
SamladeOv
OvipariOvipari är fortplantning genom äggläggning. Bland ovipara djur finns fåglar, groddjur, insekter samt de flesta kräldjur och fiskar. I vissa fa...
Re
RevirInom etologi ett revir är ett område som ett eller flera djur försvarar mot andra djur. De vanligaste anledningarna att försvara ett revir är ...
Ha
HavsfåglarHavsfåglar är fåglar som har anpassat sig till liv inom marina miljöer. Havsfåglar har stor variation i fråga om livsföring, beteende och ut...
Sv
Svävande fåglarMo
Monogama djurMonogami eller engifte innebär ett äktenskap mellan endast två personer. Monogami har idag också kommit att användas om icke äktenskapliga se...
So
SocialFl
FlockarMurmuration är ett kollektivt beteende hos fåglar i flock, i synnerhet starar. Det är en synkroniserad flygande flock av starar, där ett stort ...
Ko
KolonialEn koloni är i biologi en större mängd individuella organismer av samma art som lever tätt ihop, ofta till fördel för hela kolonin. Ibland ka...
Mi
MigrerarB
börjar medSkrattmåsen är 35–39 cm lång, har ett vingspann på 86–99 cm, väger ungefär 250 gram och könen uppvisar en ringa grad av könsdimorfism. Arten har två åldersklasser. Den adulta skrattmåsen i sommardräkt har mörkt huvud med röd näbb. Nacke, bröst, buk och undergump är vit, manteln är ljusgrå och stjärten och övergump är helvit. Framkanten på ovansidan vingen är vit från vingknogen och ner till handpennespetsarna vilka är svarta. Handpennorna på undersidan av vingen är mörkt grå eller svarta förutom den yttersta handpennan som är ljus.
Till vintern har skrattmåsen ruggat de mörka fjädrarna på huvudet och den har bara ett mörkt suddigt vertikalt band ovanför ögat och en svart prick bakom ögat. Näbben är ljusare röd vid näbbroten och spetsen är svart.
Som juvenil har skrattmåsen gulorange ben, ett svart stjärtband som kontrasterar den vita övergumpen och mycket ockratoner insprängt i den annars ljusgrå manteln. Huvudet är fläckat i vitt och ockra och den har en kil av mörkare rödbrunt från nacken och ner på ryggen. Den har gul näbb med svart spets. Spetsarna på både arm- och handpennor är svarta.
En skrattmås i första vinterdräkt har kvar sina juvenila stjärt- och vingpennor men det mesta av de ockrafärgade tonerna har försvunnit ur dräkten. Huvudteckningen är som hos en adult fågel om vintern men den har gulskära ben. I första sommardräkt har den fortfarande kvar de nu slitna stjärt- och vingpennorna och den har svart huvud men med inslag av vitt.
Skrattmåsen är en högljudd fågel, speciellt när den är på plats i sina häckningskolonier. Dess läte är ett skränigt "krii-arr".
Skrattmås häckar i stora delar av Skandinavien, inte i fjälltrakterna men dock på Island, i Storbritannien och i norra delarna av Europa ner till Kaspiska havet och i hela Asien mellan norra polcirkeln och femtionde breddgraden ända bort till Berings hav. Skrattmåsen häckar även på Grönlands sydspets och i Kanadas allra västligaste delar.
Många av de skrattmåsar som häckar norrut är flyttfåglar men i varmare trakter, kring kusterna i Skandinavien, Storbritannien och främst Västeuropa stannar den ofta på samma plats året om. Deras främsta övervintringlokaler är (från öst till väst) kusterna vid Japanska havet, Östkinesiska havet, västra delarna av Sydkinesiska havet, de norra delarna av Bengaliska viken och de norra och västra delarna av Arabiska havet. Kring Medelhavet och Svarta havet. Afrikas nordvästra kust, Biscayabukten, runt hela Storbritannien och i Nordsjön. Kanadas Skrattmåsar övervintrar kring Saint Lawrenceviken.
Skrattmåsen har invandrat till Skandinavien under de senaste trehundra åren. I början av 1700-talet häckade inte skrattmåsen alls i Sverige. I Sven Nilssons Foglarna från 1858 står det att den bara häckar i södra Sverige och högst sällan i Norge. Fram till 1880-talet häckade den endast i Skåne och på Öland och Gotland. Vid Hornborgasjön och Tåkern häckade den första gången kring mitten av 1890-talet. Idag förekommer arten över stora delar av Sverige, men glesare i Norrlands inland, och inte i fjällen.
Vissa skrattmåsar får sin häckningsdräkt redan i februari, men mer vanligt är att den anläggs under mars månad och att häckningen påbörjas med bobygge i april. Äggen ruvas under maj månad och i juni matas ungar. Strax efter att ungarna blivit flygga flyttar skrattmåsen mot sydväst. Skrattmåsen häckar i kolonier i sjöar, kärr och i anslutning till kusten. På sommaren ser man dem ofta på ängar och de flockas kring traktorer som plöjer upp en åker.
Man ska undvika att störa, eller över huvud taget gå i land, på en ö där det häckar skrattmåsar då de kan försvara sina bon mycket aggressivt.
Skrattmåsens utbredningsområde är mycket stort och dess globala population är stor. Artens utvecklingstrend är okänd men trots detta bedöms den inte som hotad utan IUCN kategoriserar den som livskraftig (LC).
I Norden är idag skrattmås tillsammans med fiskmås och gråtrut de vanligaste arterna inom denna familj. Populationen i Norden är dock en så kallad randpopulation, det vill säga att den lever på gränsen av sin utbredning. Det innebär att populationstätheten och dess utbredning fluktuerar med tid. Sedan 1700-talet, då arten saknades som häckfågel i Sverige, har den stadigt ökat, fram till 1980-talet då den började minska. Orsaken till minskningen är inte fullt utredd. Sedan 2020 upptas skrattmåsen på svenska Artdatabankens rödlista över hotade arter, som nära hotad (NT).
I Skåne har antalet skrattmåsar minskat med 85 procent sedan mitten av 1970-talet. I februari 2013 uppgick det skånska beståndet till cirka 3 000 par. Enligt Skånes Ornitologiska Förening har beståndet det senaste decenniet mer än halverats.
