Tornfalk (Falco tinnunculus) är en medelstor rovfågel som ofta ses ryttla över fält och öppna ytor, som kalhyggen och myrar. Tornfalken är en av Europas talrikaste rovfåglar.
Da
DagaktivDagaktiv är organismer vars dygnsrytm kännetecknas av att deras aktiva beteenden, exempelvis näringsintag, koncentreras till dagens ljusa timmar...
Kö
KöttätareKöttätare är djur och andra organismer som helt eller delvis lever av bytesdjur. Se även rovdjur och predator. Ett annat ord för köttätare a...
Ar
ArborealPr
Predation djurPredation är ett begrepp inom ekologi som beskriver en form av biologisk interaktion då ett jagande djur dödar och äter ett byte. Predatorer ka...
Gl
Glidflygande djurGlidflykt eller glidflygning är när en kropp tyngre än luft, rör sig genom luften utan att falla, enbart med hjälp av tryckkraft från de yttr...
Al
Altriciella djurTe
TerrestriskSa
SamladeOv
OvipariOvipari är fortplantning genom äggläggning. Bland ovipara djur finns fåglar, groddjur, insekter samt de flesta kräldjur och fiskar. I vissa fa...
Sv
Svävande fåglarMo
Monogama djurMonogami eller engifte innebär ett äktenskap mellan endast två personer. Monogami har idag också kommit att användas om icke äktenskapliga se...
So
Solitära djurKo
KolonialEn koloni är i biologi en större mängd individuella organismer av samma art som lever tätt ihop, ofta till fördel för hela kolonin. Ibland ka...
So
SocialDe
Delvis migrerandeC
börjar medTornfalken är en medelstor falk med en lång stjärt och långa vingar som är smala vid basen, och som i utsträckt tillstånd är ganska trubbiga. Formen på fågeln påminner om sparvhökens. Längd och vingspann varierar beroende på underart och individ, hos den europeiska nominatformen F. t. tinnunculus når hanarna i genomsnitt en längd på 34,5 centimeter och honorna mäter 36 centimeter. Hanens vingspann är i genomsnitt knappt 75 centimeter och hos den något större honan 76 centimeter.
Normalt väger hanarna ungefär 200 gram medan honorna i snitt väger 20 gram mer. Hanarna håller vanligtvis en ganska konstant vikt under hela året medan honornas vikt varierar betydligt mer och de kan som mest under äggläggningsperioden väga runt 300 gram.
Tornfalkens rygg och övre vingtäckare är ljust rostbruna med svarta fläckar och svarta vingpennor. Undersidan är vattrad och ljus, där buken är ljust beige och vingundersidorna gråare. Näbben är typiskt falklikt böjd, gul vid roten och mörk längre ut. Den har en ganska mörk falkmustasch, ögat är svart och inramat med gult och den har gula fötter med svarta klor. Stjärten har ett mörkt band i bakkanten, med ett vitt smalt ändband.
Den adulta hanen har grått huvud och en grå ofläckad övergump och stjärt. Den adulta honan har rostbrunt huvud, grå vattrad övergump och en stjärt som är tvärstreckad med svart och rostbrunt på ovansidan och undersidan av stjärten är tvärstreckad i svart. Juvenila fåglar är lika honorna men är gulrödare på ovansidan, har bredare, diffusare mörka streck på bröstet och fjäderspetsarna på de övre vingtäckarna har en ljus bård.
De flesta underarter skiljer sig lite åt. Hanarna bland underarterna i tropiska Afrika har mindre grått i sin fjäderdräkt.
När tornfalken sträcker känns den igen på snabba, något raska vingslag. Vid medvind kan den också glidflyga.
Tornfalken häckar allmänt i Europa, större delen av Asien samt i stora delar av Afrika. Dess häckningsområde i Europa sträcker sig från 68° N i Skandinavien och 61° N i Ryssland över Medelhavets öar till Nordafrika. Den ses också på Brittiska öarna. I Asien sträcker sig utbredningen från mellersta Ryssland i norr, söderut till Himalaya, västerut till och med Arabiska halvön och österut genom Kina till Ochotska havet, i Japan och i Sydostasien.
På Indiska halvön häckar den i de sydvästra delarna. Vidare påträffas den i sydöstra Asien. Arten häckar i stora delar av Afrika inklusive Egypten men saknas runt västra centralafrika och norra Afrika. På Madeira, Kanarieöarna och Kap Verdeöarna uppträder tornfalken i endemiska avvikande underarter.
Den häckar även på några öar i Indiska oceanen, exempelvis Maldiverna.
Trots en betydande minskning av beståndet sedan 1940-talet, är tornfalken Sveriges vanligaste falk. Beståndet har på senare år spridit sig norrut, ända upp till fjällens björkskog. I Sverige övervintrar den i Skåne och på västkusten. I övriga landet flyttar den söderut i augusti - november, för att återkomma i mars - april.
Tornfalkens föda består främst av möss och andra små gnagare, men även groddjur, ödlor, skalbaggar och gräshoppor. Som de flesta rovfåglar har tornfalken en mycket skarp syn, vilket möjliggör för de att lokalisera små byten på håll. Den behöver ett intag på 4-8 gnagare per dag, beroende på dess energiförbrukning (tidpunkt på året, hur mycket tid den tillbringar i luften etc). Tornfalken är också känd för att fånga flera byten i en följd och spara några för senare konsumtion.
Tornfalken syns ofta ryttla. Den stannar då vid en höjd på cirka 20 meter över marken och spanar efter ett lämpligt byte. Vingslagen är snabba och stjärten är utfälld, likt en solfjäder, och något vinklad nedåt. Ser den ett potentiellt byte, till exempel en vattensork, sänker tornfalken sig delvis för att säkert kunna veta var nedslaget ska ske. Slutligen störtdyker den och greppar bytet med framsträckta ben och utfällda klor, för att sedan sätta sig på marken. Det är sällan den missar sitt byte.
Tornfalken häckar första gången vid ett års ålder. Den bygger inget eget bo, och boplatsen varierar. Den kan nyttja övergivna fågelbon (risbon) och holkar, då främst från kråkor eller duvor. Tornfalken kan även häcka på tak till byggnader, klippavsatser eller i trädhål.
Mediandatum för äggläggningen ökar ju längre norrut tornfalken häckar. Honan lägger vanligtvis tre till sex ägg men extremfall med nio ägg har observerats. Den lägger en kull om året och äggläggningen sker i stora delar av Skandinavien i slutet av maj men i exempelvis Norrland inträffar den i början av juni. Äggen har en vit grundfärg och är täckta med bruna fläckar. Det finns en korrelation mellan häckningsframgång och honans storlek och vikt. Tunga honor får större kullar och lyckas föda upp fler ungar som klarar sig tills de är flygdugliga.
Kullen ruvas i 27–31 dagar av honan. Ungarna matas med mindre däggdjur, på slättlandskap mest åkersorkar, vatten- och ängssorkar. Häckande fåglar i fjällen förser sina ungar med skogssorkar men vid så kallade lämmelår även fjällämlar. Honan fördelar bytet mellan ungarna som hanen lämnar över. Ungarna blir flygfärdiga efter 25–27 dygn men stannar vanligen ytterligare två veckor runt boet.
Antalet tornfalkar fluktuerar och beror på hur många sorkar det finns. Antalet häckande par i Storbritannien beräknades i slutet av 1980-talet vara 52 000.
Som många andra rovfåglar jagades tornfalken kraftigt under sena 1800- och tidiga 1900-talet. Arten drabbades kraftigt av biocider under 1960-talet och på många platser har stammen fortfarande inte helt återhämtat sig. Samtida hot utgörs bland annat av jakt, förgiftning och kollisioner, exempelvis i trafiken.
