Dugong (Dugong dugon) är ett däggdjur som lever längs kusterna av Indiska oceanen, Madagaskar, östra Afrika och norra Australien. Dugongen är den enda nu levande arten i sitt släkte och även i familjen dugonger (Dugongidae). Tillsammans med manater bildar den ordningen sirendjur (Sirenia).
Vä
VäxtätareVäxtätare är djur som är anatomiskt och fysiologiskt anpassade till födointag baserat på växter. Växtätande insekter och småkryp kan bete...
Gr
GraminivoreVa
Vattenlevande djurPr
PrecocialNa
NatatoriskNo
NomadiskVi
VivipariVivipari är sexuell förökning där embryot utvecklas inne i moderns kropp. Ungarna föds därefter fram nästintill fullt utvecklade. Tillstånd...
Be
BetesdjurBete är när ett djur äter växtdelar, ofta på ett sådant sätt att växten överlever.
Po
PolyandriSo
SocialVa
VallaEn flock eller hjord är en grupp, klunga, skara eller samling djur, oftast av artfränder.De medeltida landskapslagarna i Sverige och Norge bestod...
In
Inte en migrantD
börjar medKo
Konstiga DjurDugongerna är helt anpassade till ett liv i havet. De har en rundad kroppsform som smalnar av bakåt. Längden hos ett vuxet djur är ungefär 2,5 m och de väger ungefär 250 kg. De når sällan en längd på över 4 meter eller en vikt över 900 kilogram. Honorna är något större än hannarna. De tar sig fram genom att hasa på bottnen i grunda vatten med hjälp av de starkt omformade frambenen. Huvudet har en rundad nos med stor överläpp som är täckt med känselhår. Ögonen är små och sitter högt uppe på sidorna liksom hos flodhästen. Huden är brungrå, slät och 10 – 15 mm tjock.
De 35 till 45 centimeter långa bröstfenorna används av unga individer för att röra sig framåt. Adulta individer brukar däremot nästan uteslutande stjärtfenan för framdriften och använder bröstfenorna för att styra. Dessutom fungerar bröstfenorna som stöd mot havets botten när de äter. I motsats till manater har dugongens stjärtfena en form som påminner om en halvmåne.
Dugongens tanduppsättning är kännetecknande. Hos hannar bildas under nionde eller tionde levnadsåret, det vill säga under puberteten, en framtand i övre käken som utvecklas till en bete. Hos honor kvarstår denna tand i käken. Tandformeln för vuxna honor är I 0/0 C 0/0 P 0/0 M 2-3/2-3. Ungdjur har några premolarer men de smulas med tiden sönder.
Dugongen har liksom de flesta däggdjuren sju halskotor (manater har dock endast sex). Dessutom finns 18 till 19 bröstkotor (jämförelsevis många), 4 till 5 ländkotor (vilket är jämförelsevis få), ett eller inget korsben och 28 till 29 svanskotor (Vertebrae caudales). Skulderbladet har formen av en halvmåne. Bröstben samt bäcken är reducerade och nyckelben samt blygdben saknas helt. Djurets handlovsben har en tendens att växa ihop.
För närvarande förekommer arten vid 40 till 48 länders kustlinje, antalet beroende på källan. Utbredningsområdet sträcker sig från östra Afrika till Vanuatu. I nordsydlig riktning finns dugongen från 26:e nordliga breddgraden till 27:e sydliga bredgraden. En stor population finns idag bara kring Australien (främst i Shark Bay). I andra delar av utbredningsområdet är beståndet glest och populationerna är avskild från varandra. Arten är där bara dokumenterad genom ett fåtal iakttagelser och upphittade döda individer.
Ursprungligen fanns dugongen i hela Indiska oceanen och södra Stilla havet. Berättelser om djuret finns även hos de gamla grekerna, fenicierna och egyptierna från Medelhavet. Idag påträffas ibland enstaka individer i Medelhavet när de vandrade på villovägar genom Suezkanalen.
Liksom de andra sirendjuren vistas arten i kustnära grunda, ofta grumliga vatten i tropikerna.
Parningstiden sträcker sig på grund av de tropiska förhållandena över fyra till fem månader men årstiden är beroende på utbredningsområde. I vissa regioner har hannarna särskilda platser för att uppvakta honorna och det antas att beteendet är likadant för alla dugonger. Under parningsleken utstöter hannarna lockljud och utför rörelser som kan jämföras med situps hos människor. Med denna vana skiljer sig dugonger från alla andra havslevande däggdjur.
Dräktighetens längd uppskattas till 13 månader (374 dagar). Sedan föds nästan alltid en enda unge som är lite över 100 centimeter lång och 20 till 35 kg (genomsnitt 27,5) tung. Ungen börjar efter cirka tre månader äta fast föda men honan fortsätter att amma tills den är cirka 18 månader gammal. Ungdjur blir könsmogna efter 9 till 10 år men oftast är de 15 år vid den första lyckade parningen. I sällsynta fall parar sig honan innan föregående ungdjur är självständigt men vanligen ligger tre till sju år mellan födslarna.
Livslängden ligger troligen över 60 år. Den äldsta kända honan bestämdes till 73 år utifrån tänderna.
Havsbottnar med sjögräs är känsliga ekosystem som förstörs av trål eller genom förorenat spillvatten, miljögifter, tungmetaller och annat avfall. Även större oväder kan minska antalet ängar med sjögräs betydligt. Dugonger upptar stora mängder skadliga ämnen. Av de 53 döda dugongerna som hittades mellan 1996 och 2000 vid Queenslands kustlinje hade 59 % DDT i späckskikten.
Tidigare drunknade flera dugonger när de hamnade i fiskares släpnät. Idag är trålen ofta utrustade med akustiska varningssystem som minskar dödligheten hos dugongerna. I nät som uppsatts vid badplatser för att skydda badgästerna för hajattacker fångades 837 dugonger mellan 1962 och 1995 och de flesta av djuren dog.
Ett annat hot är kollisioner med båtar. Fartygets propellrar orsakar ofta dödliga sår. Krockar förekommer oftast i grunda havsområden.
Arten listas av IUCN som sårbar (vulnerable) och hotas främst av jakt, vattenföroreningar och kollisioner med fartyg.
I flera regioner har beståndet minskat betydligt och i vissa områden som Maskarenerna, Lackadiverna och Maldiverna har arten helt försvunnit. Den är mycket sällsynt nära Guam och Ryukyuöarna. Allmänt är dugongen sällsynt kring Indien, östra Afrika, Madagaskar och Sydostasiens övärld. 1979 befarades att hela populationen hade minskat till 30 000 individer. En grov beräkning med hjälp av flygplan från 1994 gav lite mindre oroväckande resultat. Enligt uppskattningen finns 10 000 individer i Shark Bay, 12 000 individer kring Stora barriärrevet, 17 000 individer i Gulf of Carpentaria, minst 14 000 individer vid andra delar av Northern Territory och minst 24 000 individer i Torres sund. Hela beståndet kring Australien ligger vid ungefär 80 000 individer. Den största populationen utanför Australien finns i Persiska viken med 7 000 individer.
