Endemiska djur i Ryssland

Bajkalsälen (Pusa sibirica) är en sälart i familjen öronlösa sälar. Den lever i Bajkalsjön och är den enda sälarten (förutom några underarter) som uteslutande förekommer i sötvatten. Mindre

Sibiriskt snöfår eller asiatiskt snöfår (Ovis nivicola) är en art i släktet får som förekommer i nordöstra Sibirien. Mindre

Arktisk halsbandslämmel (Dicrostonyx torquatus) är en däggdjursart som först beskrevs av Peter Simon Pallas 1778. Dicrostonyx torquatus ingår i släktet halsbandslämlar, och familjen hamsterartade gnagare. IUCN kategoriserar arten globalt som livskraftig. Inga underarter finns listade.Denna lämmel förekommer i ryska Arktis, på Kamtjatka och på flera arktiska öar. Arten vistas där i tundran och i angränsande habitat. Den bygger underjordiska bon och äter unga ...
växtskott, bär, blad och andra växtdelar. Individerna bildar kolonier och kan vara aktiva på dagen och på natten. Honor har två eller tre kullar per år med 5 eller 6 ungar per kull.Arten når en kroppslängd (huvud och bål) av 11 till 17,7 cm, en svanslängd av 1 till 2 cm och en vikt av 30 till 112 g. Djurets sommarpäls har en gulgrå till mörkgrå färg med några mer rödbruna ställen. Även fötternas sulor är tät täckta av hår. Arktisk halsbandslämmel har en helt vit vinterpäls. Öronen är små och gömda i pälsen.Individerna uppsöker under sommaren tundrans höga, torra och klippiga områden. De vilar i jordhålor eller mellan klippor. Födan utgörs under den varma årstiden av buskar, örter och halm. Efter snöfall gräver denna lämmel boet mellan markytan och snötäcket eller direkt i snötäcket. Den äter under vintern främst unga skott av vide, blad, kvistar och bark. Mindre

Mindre

Mindre

Mindre

Mindre

Jakutisk nötväcka (Sitta arctica) är en nyligen urskiljd asiatisk fågelart i familjen nötväckor inom ordningen tättingar. Tidigare behandlades den som underart till nötväckan. Mindre

Anser djuktaiensis är en utdöd asiatisk fågel i familjen änder inom ordningen andfåglar. Den beskrevs 2014 utifrån fossila lämningar funna i Djuktajgrottan nära Djuktajfloden i ryska Sacha. Avlagringarna i grottan dateras från sen pleistocen och möjligen in i holocen. Fågeln liknade grågåsen men var större. Mindre

Vipera orlovi är en ormart som beskrevs av Tuniyev och Ostrovskikh 200. Vipera orlovi ingår i släktet Vipera och familjen huggormar. Inga underarter finns listade i Catalogue of Life.Arten förekommer i Krasnodar kraj i Ryssland i ett bredare band längs Svarta havet. Regionen är Kaukasus låga västliga delar mellan 200 och 950 meter över havet. Vipera orlov vistas vid öppna ställen intill vattendrag, på bergsängar och stäpper samt i öppna skogar med arter av e ...
nsläktet.Ett stort antal individer fångas och hölls som terrariedjur. Det finns inga skyddszoner i utbredningsområdet och arten är allmänt sällsynt. IUCN kategoriserar arten globalt som akut hotad. Mindre

Mindre

Darevskia saxicola är en ödleart som beskrevs av Eduard Friedrich Eversmann 1834. Darevskia saxicola ingår i släktet Darevskia och familjen lacertider. IUCN kategoriserar arten globalt som livskraftig. Inga underarter finns listade i Catalogue of Life. Mindre

Marmota camtschatica är en däggdjursart som först beskrevs av Peter Simon Pallas 1811. Marmota camtschatica ingår i släktet murmeldjur och familjen ekorrar. IUCN kategoriserar arten globalt som livskraftig.Inga underarter finns listade i Catalogue of Life. Wilson & Reeder (2005) skiljer mellan tre underarter. Mindre

Spalax giganteus är en däggdjursart som beskrevs av Alfred Nehring 1898. Spalax giganteus ingår i släktet Spalax och familjen mullvadsråttor. IUCN kategoriserar arten globalt som sårbar. Inga underarter finns listade i Catalogue of Life.Med en kroppslängd (huvud och bål) av 250 till 350 mm och en vikt upp till 1000 g är arten störst i släktet Spalax. Hanar är allmänt större än honor. En svans saknas. Den korta pälsen har på ovansidan en silvergrå färg m ...
ed gula nyanser och undersidan är endast grå. Ofta har främre delen av huvudet en ljusare till vitaktig färg. Hos ungdjur förekommer en mörkare och inte lika gulaktig päls. Arten har bredare övre framtänder jämförd med Spalax uralensis.Denna gnagare förekommer i Ryssland väster om Kaspiska havet och norr om Kaukasusbergen. Arten lever i torra stäpper och halvöknar med gräs och glest fördelade buskar som växtlighet. Den besöker även jordbruksmark och betraktas där som skadedjur. Spalax giganteus är hela året aktiv och den äter underjordiska växtdelar. Vanligen bildas monogama par. Parningen sker i december eller januari och sedan föds 2 eller 3 ungar per kull. Ungarna stannar fram till hösten i moderns näste. De skapar antingen ett eget tunnelsystem intill moderns revir eller de utför vandringar innan de etablerar ett eget territorium. Könsmognaden infaller under andra levnadsåret.Det komplexa boet består av tunnlar för födosöket som ligger 20 till 50 cm under markytan och av andra tunnlar som ligger djupare. Vissa delar kan ligga 300 cm under markytan. Utgångarna ligger ungefär 5 meter ifrån varandra och skapas högar som har en diameter av ungefär 100 cm samt en höjd av cirka 30 cm. Mindre

Mindre

Ochotona turuchanensis är en däggdjursart som beskrevs av Nikolai Alexsandrovich Naumov 1934. Ochotona turuchanensis ingår i släktet Ochotona och familjen pipharar (Ochotonidae). IUCN kategoriserar arten globalt som livskraftig. Inga underarter finns listade i Catalogue of Life.Denna piphare förekommer med flera från varandra skilda populationer i östra Ryssland. Arten lever i klippiga områden. Individerna är aktiva på dagen och äter växtdelar. Honor föder ...
mellan juni och augusti 3 till 4 ungar. Ungarna blir cirka efter en månad självständiga. Ochotona turuchanensis är 16 till 19 cm lång.Arten når en kroppslängd (huvud och bål) av 16 till 22 cm, en vikt av 113 till 171 g och saknar svans. Öronen är 1,6 till 2,4 cm stora och bakfötter är 2,5 till 3,0 cm långa. På ovansidan och undersidan förekommer rödbrun till ockra päls som är ljusare under vintern. Typiskt är en mörk längsgående strimma på ryggens topp. En region kring en körtel på bakre halsen har en kastanjebrun färg. Från arten registrerades några helt svarta exemplar. Öronen kännetecknas av vita kanter. Djuret liknar Ochotona hyperborea. Arterna skiljer sig bara i kraniets detaljer.Arten vistas främst i stenhögar. Ochotona turuchanensis lagrar hö (torra blad, örter, lav) som förråd och dessutom äts gröna växtdelar, lav samt svampar. Varje exemplar skapar mellan juli och vintern cirka 20 gömställen med hö varav varje väger cirka 100 g. Ofta täcks förrådet med en platt sten.Antagligen sker parningen under maj eller tidigare när snön finns kvar. Mellan mitten av juni till mitten av augusti föds en kull med 2 till 5 ungar. Tidig födda ungar syns från och med mitten av juli utanför boet.Ochotona turuchanensis har varningsläten och ett slags sång för att visa anspråket på reviret. Reviret markeras dessutom med avföring och ofta lämnas en krans av rödaktig lav på samma plats. Individernas territorium är 2300 till 3500 m² stort. En viss överlappning mellan hannar och honor förekommer. Mindre

Lemmus amurensis är en däggdjursart som beskrevs av Boris Stepanovich Vinogradov 1924. Lemmus amurensis ingår i släktet äkta lämlar, och familjen hamsterartade gnagare. IUCN kategoriserar arten globalt som livskraftig. Inga underarter finns listade.Denna lämmel förekommer i östra Sibirien från Amurbäckenet till Kamtjatka. Habitatet utgörs av öppna områden inom taigan och av den arktiska tundran. Födan utgörs främst av mossor samt av ljung och arter av ullsläk ...
tet (Eriophorum). Lämmeln äter även några insekter. Honor har två till fyra kullar under den varma årstiden. Per kull föds 3 till 9 ungar.Arten blir 8,6 till 11,9 cm lång (huvud och bål), har en 1,0 till 1,5 cm lång svans och väger 16,2 till 51 g. Jämförd med sibirisk lämmel är pälsfärgen intensivare och dessutom är Lemmus amurensis mindre. På ovansidan förekommer brun päls och undersidan är gråaktig. Inslag av röd kan förekomma på olika ställen. Denna lämmel har en mörk längsgående strimma på ryggens topp. Antalet spenar hos honor är åtta.Honor som föds tidig under våren kan ha en kull under samma år. Mindre

Dicrostonyx groenlandicus är en däggdjursart som först beskrevs av Traill 1823. Dicrostonyx groenlandicus ingår i släktet halsbandslämlar, och familjen hamsterartade gnagare. Inga underarter finns listade. Mindre

Mindre

Spermophilus musicus är en däggdjursart som beskrevs av Édouard Ménétries 1832. Spermophilus musicus ingår i släktet sislar och familjen ekorrar. Inga underarter finns listade. Mindre

Alticola lemminus är en däggdjursart som först beskrevs av Miller 1898. Alticola lemminus ingår i släktet asiatiska bergssorkar och familjen hamsterartade gnagare. IUCN kategoriserar arten globalt som livskraftig. Inga underarter finns listade i Catalogue of Life.Vuxna exemplar är 88 till 120 mm långa (huvud och bål), har en 10 till 28 mm långa svans och väger 21 till 30 g. Pälsen har på ovansidan under sommaren en grå färg med bruna nyanser och undersidans p ...
äls är vit till ljusgrå. Vinterpälsen är vanligen vitaktig med krämfärgade och ljusbruna nyanser. Vid svansen är undersidan ljusgrå medan ovansidan är svartbrun och vid svansens spets förekommer en tofs av längre hår. Pälsbytet sker mellan april och juli samt mellan september och oktober. Molarerna har en form som liknar skogssorkarnas molarer.Denna gnagare förekommer i östra Ryssland ungefär från floden Lena österut. Den vistas i bergstrakter mellan 1500 och 2000 meter över havet. Habitatet utgörs av bergsängar och buskskogar samt av alpin vegetation. Honor har en eller sällan två kullar per år.Alticola lemminus har främst lav som föda. Den äter även mossa, bär, blad, gräsfrön, blommor, frukter och ryggradslösa djur. För att hitta födan vandrar arten upp till 100 meter från boet. Ibland lagrar den lite föda i nästet. Honor kan ha 3 till 9 ungar per kull men 4 till 5 ungar är vanligast. I södra delen av utbredningsområdet kan honor som föds tidig under våren ha en egen kull senare under samma år. Mindre

Alticola olchonensis är en gnagare i släktet asiatiska bergssorkar som förekommer i ryska Sibirien. Populationen listades tidvis som synonym till Alticola tuvinicus.Vuxna exemplar är 109 till 121 mm långa (huvud och bål), har en 33 till 37 mm långa svans och väger 24 till 43 g. Den långa och mjuka pälsen har på ovansidan en grå färg med bruna nyanser och undersidans päls är vit med inslag av ljusbrunt. Vid svansen är undersidan ljusare än ovansidan och vi ...
d svansens spets förekommer en tofs av längre hår. Några exemplar har gulbruna öron. Mellan framtänderna och kindtänderna finns en stor klaff (diastema).Denna sork är bara känd från två öar i norra delen av Bajkalsjön. Den lever där i klippiga stäpper. Öarna ingår i Pribaikalskij nationalpark.Alticola olchonensis skapar förråd av torra växtdelar för vintern som kan väga upp till 2,6 kg. Honor föder en eller två ungar per kull.Beståndets storlek är inte känd. Arten listas därför av IUCN med kunskapsbrist (DD). Mindre

Sorex camtschatica är en däggdjursart som beskrevs av Yudin 1972. Sorex camtschatica ingår i släktet Sorex och familjen näbbmöss. IUCN kategoriserar arten globalt som livskraftig. Inga underarter finns listade.Denna näbbmus förekommer på Kamtjatka och i angränsande delar av Ryssland. Arten vistas främst i buskskogar längs vattendrag. Honor har mellan april och september upp till tre kullar och föder upp till 11 ungar per kull. Unga honor som föds under v ...
åren kan ha en egen kull under hösten. Mindre

Microtus mujanensis är en däggdjursart som beskrevs av Nikolai L. Orlov och Kovalskaya 1978. Microtus mujanensis ingår i släktet åkersorkar och familjen hamsterartade gnagare. IUCN kategoriserar arten globalt som otillräckligt studerad. Inga underarter finns listade i Catalogue of Life.Arten tillhör undersläktet Alexandromys som ibland godkänns som släkte.Individerna når en kroppslängd (huvud och bål) av 110 till 158 mm, en svanslängd av 34 till 58 mm och en ...
vikt av 41 till 97 g. Bakfötterna är 18 till 23 mm långa och öronen är 12 till 16 mm stora. På huvudet och på bålens ovansida förekommer mörkbrun päls och undersidans päls är grå. Svansen är enhetlig mörk. Skillnader mot andra släktmedlemmar finns i avvikande detaljer av knölarna på kindtänderna och av penisbenet.Denna sork lever endemisk i dalgången av floden Vitim i ryska Sibirien några kilometer öster om Bajkalsjön. Habitatet utgörs av ängar och skogsgläntor som delvis är täckta av buskar. Microtus mujanensis hittas sällan i skogar med mossa. Fortplantningen sker mellan april och september och per kull föds omkring åtta ungar.Födan utgörs främst av gräs, halvgräs och örter. Boet är ett komplext tunnelsystem i en jordhög intill träd eller buskar. Högen har genomsnittlig en diameter av 100 cm och en höjd av 40 cm. I boet ingår tre till tio rum. Mindre

Microtus middendorffi är en däggdjursart som först beskrevs av Poljakov 1881. Microtus middendorffi ingår i släktet åkersorkar, och familjen hamsterartade gnagare. Inga underarter finns listade. Mindre

Microtus evoronensis är en däggdjursart som beskrevs av Kovalskaya och Nikolai Nikolaevich Sokolov 1980. Microtus evoronensis ingår i släktet åkersorkar och familjen hamsterartade gnagare. IUCN kategoriserar arten globalt som otillräckligt studerad. Inga underarter finns listade i Catalogue of Life.Arten tillhör undersläktet Alexandromys som ibland godkänns som släkte.Vuxna exemplar är 12,2 till 15,7 cm långa (huvud och bål), har en 4,0 till 6,5 cm lång svan ...
s och väger 51 till 91 g. Bakfötterna är 1,8 till 2,2 cm långa och öronen är 1,1 till 1,5 cm stora. Hanar är allmänt större än honor. Arten har mörkbrun päls på ovansidan och på huvudet samt grå till vitaktig päls på undersidan. Även svansen är uppdelad i en mörk ovansida och en ljus undersida. Avvikande detaljer av kindtändernas kronor samt av hanarnas penisben skiljer Microtus evoronensis från andra åkersorkar. Arten har en diploid kromosomuppsättning med 38, 39 eller 40 kromosomer (2n=38–40).Denna sork är bara känd från en liten region vid floden Amur i östra Ryssland. Den lever i slättlandet intill floder som kännetecknas av många örter. Längre bort från strandkanten växer barrskogar.Födan utgörs främst av gräs och halvgräs som kompletteras med olika örter. Växterna tillhör till exempel rörsläktet, släktet glycerior, pimpinellsläktet eller släktet natar. Boet ligger vanligen i en grästuva. Mellan maj och juli kan honor föda upp till 3 kullar. Efter dräktigheten som varar 17 till 20 dagar föds 3 till 11 ungar per kull, oftast 5 till 7. I genomsnitt ligger 23 dagar mellan två dräktigheter. Mindre

Sorex leucogaster är en däggdjursart som beskrevs av Kuroda 1933. Sorex leucogaster ingår i släktet Sorex och familjen näbbmöss. IUCN kategoriserar arten globalt som otillräckligt studerad. Inga underarter finns listade i Catalogue of Life.Denna näbbmus förekommer endemisk på den ryska ön Paramusjir söder om Kamtjatka. Den lever vid flodernas strandlinjer som är täckta av buskar. Honor kan föda upp till 11 ungar. Mindre

Microtus sachalinensis är en däggdjursart som beskrevs av Vasin 1955. Microtus sachalinensis ingår i släktet åkersorkar och familjen hamsterartade gnagare. Inga underarter finns listade i Catalogue of Life. Arten är nära släkt med Microtus maximowiczii. Den tillhör undersläktet Alexandromys som i flera avhandlingar godkänns som släkte. Mindre

Sorex portenkoi är en däggdjursart som beskrevs av Sergei U. Stroganov 1956. Sorex portenkoi ingår i släktet Sorex och familjen näbbmöss. IUCN kategoriserar arten globalt som otillräckligt studerad. Inga underarter finns listade i Catalogue of Life.Denna näbbmus förekommer på Tjuktjerhalvön i ryska Sibirien. Det är nästan inget känt om artens levnadssätt. Mindre

Mindre

Mindre

Mindre