Berguv (Bubo bubo) är en fågelart i släktet Bubo och Europas största samt en av världens största ugglor. Den är en stannfågel, som förekommer i större delen av Europa och Asien. Den har en massiv kropp och ett påfallande kraftigt huvud med örontofsar. Ögonen är orangegula, fjäderdräkten mörkfläckig och bröst och mage ljusare än ryggen. Den häckar främst i skogiga bergsområden, på klippöar och mer sällan i byggnader.
Na
NattaktivNattaktiv är organismer vars dygnsrytm kännetecknas av att deras aktiva beteenden, exempelvis näringsintag, koncentreras till dygnets mörka tim...
Cr
CrepuskulärKö
KöttätareKöttätare är djur och andra organismer som helt eller delvis lever av bytesdjur. Se även rovdjur och predator. Ett annat ord för köttätare a...
In
InsektsätareAr
ArborealPr
Predation djurPredation är ett begrepp inom ekologi som beskriver en form av biologisk interaktion då ett jagande djur dödar och äter ett byte. Predatorer ka...
Sv
Svävande fåglarAl
Altriciella djurGl
Glidflygande djurGlidflykt eller glidflygning är när en kropp tyngre än luft, rör sig genom luften utan att falla, enbart med hjälp av tryckkraft från de yttr...
Ko
KosmopolitKosmopolit, är en djurart, eller en klad djur, som är inhemska över hela eller större delen av jorden. Bland däggdjuren är vissa arter av fla...
Te
TerrestriskRe
RevirInom etologi ett revir är ett område som ett eller flera djur försvarar mot andra djur. De vanligaste anledningarna att försvara ett revir är ...
Ov
OvipariOvipari är fortplantning genom äggläggning. Bland ovipara djur finns fåglar, groddjur, insekter samt de flesta kräldjur och fiskar. I vissa fa...
Mo
Monogama djurMonogami eller engifte innebär ett äktenskap mellan endast två personer. Monogami har idag också kommit att användas om icke äktenskapliga se...
Ge
Generellt solitära djurSo
Solitära djurIn
Inte en migrantE
börjar medBerguven är 59–73 cm lång, dess vingspann är 138–170 cm och den väger 2–4 kilo. Den benämns ofta som världens största och tyngsta uggla, men den ungefärligen jämnstora ostasiatiska arten Blakistons fiskuv (Ketupa blakistoni) är i genomsnitt något större och lappugglan kan vara längre och kategoriseras därför ibland som den största.
Utmärkande för berguven är dess tydliga örontofsar och orangegul iris, samt det stora huvudet och den yviga fjäderdräkten. Örontofsarna hålls lågt åt sidorna när uven är avspänd, uppresta när uven ropar eller är upprörd. Örontofsarna syns inte när den flyger. I flykten, som är kraftig och stadig, kan den påminna om en stor vråk men till skillnad från vråkarna är berguvens vingar mer kupade i glidflykten. Bröstet är kraftigt svartstreckat ovanpå en gulbrun grundton. Magen är rostgul med smala, svarta streck. Ovansidan är mörkbrun och har grova fläckar samt en tvärvattring i svart. Vingen har ett svartvitt band. Strupen är vit och ses bara när fågeln ropar. Tarsen och klorna är grova.
Nykläckta ungar har en ljusgrå dundräkt. Denna dräkt ruggas och efter bara några veckor är deras fjäderdräkt nästan färdigbildad; dock är huvudet fortfarande beklätt med dun, och de kan igenkännas genom sina relativt små tofsar.
Berguven har en eurasisk utbredning och förekommer i Nord- Öst- och Sydeuropa samt i större delen av Asien. För eventuell utbredning i Nordafrika, se nedan. Berguven är huvudsakligen en stannfågel men ungfåglar kan göra milslånga förflyttningar. I Sverige häckar berguven i lokalt i södra och mellersta Sverige, på Gotland och i stora delar av Norrland, men främst i kustlandet.För beståndsutveckling, se Status och hot.
Berguven trivs i bergiga skogstrakter, på stupande bergsbranter och klippiga skärgårdsöar och kan dagtid ses sitta stilla på något undangömt ställe. Trots att fåglarna förknippas med vildmark förekommer de även i städer och då främst i industriområden eller i närheten av soptippar. Sedan 2005 har exempelvis åtminstone fem par setts häcka i centrala Helsingfors.
Berguven är nattaktiv. Normalt blir den runt 20 år men i fångenskap kan den leva betydligt längre, troligen upp till 60 år.
Det är inte känt när berguven blir könsmogen men förmodligen häckar de första gången runt tre till fyra års ålder. Ungfåglarna lever ett kringströvande liv och söker då efter en lämplig partner och häckningsrevir.
När berguven väl etablerat ett revir, blir fåglarna starkt bundna till detta. Reviret omfattar i regel fyra till sex kvadratkilometer med ett mycket varierat landskap. Boet läggs ofta på en klipphylla med ett stup nedanför, samt en utskjutande vägg som skydd. Boplatsen väljs ut av hanen. Redet är enkelt och består av en bale av material som skrapats upp från marken tillsammans med rester av spybollar som bomaterial. Den kan också häcka i övergivna rovfågelbon.
Berguven har en utdragen häckning som sträcker sig från slutet av februari till början av september. Den lägger två till tre ägg i mars-april som ruvas av honan i drygt en månad. Under denna tid förser hanen honan med mat. Hanen fortsätter sedan att ensam försörja familjen de första veckorna efter ungarnas kläckning. Dålig väderlek och rovdjur som exempelvis mård, räv och grävling kan utgöra hot mot kullen.
Efter två månaders ålder börjar ungarna göra sina första flygturer men det dröjer ytterligare minst ett par månader innan de är helt mogna att försörja sig själva.
Danmarks ursprungliga population av berguv dog ut runt 1850 och saknades som häckfågel under lång tid i landet. Efter att man planterat in fåglar så häckar nu arten i Danmark sedan 1985 och 1997 fanns det 25-30 par.
Utsläpp av exempelvis kvicksilver och DDT anrikas i näringskedjan och lagras i höga halter i detta topprovdjur som sedan föder förlamade ungar, blir sterila eller helt enkelt dör. Negativa effekter av skogsbruk kan vara störningar vid häckningsplatser medan positiva effekter är att kalhyggen ökar tillgången på gnagare.
Förr jagades fågeln hårt eftersom den ansågs konkurrera om småviltet.Idag kan det ökande friluftslivet utgöra ett störningsmoment för häckande fåglar och arten är utsatt för tjuvjakt, illegal handel med ägg och ungar samt handel med uppstoppade fåglar. Uvar förolyckas även i kollisioner med kraftledningar, vindkraftverk, bilar och tåg. Även taggtråd kan skada fågeln.
I Sverige var berguven förr ganska allmänt förekommande i skogstrakter och skärgårdar över så gott som hela landet ända upp till Karesuando. De senaste 150 åren har stammen gått tillbaka dramatiskt. Skottpengar utgick till och med 1925. Under tio år vid förra sekelskiftet utbetalades det bara i Västerbottens län skottpengar för 565 uvar.
Berguven fridlystes i Sverige 1950 men någon ändring i den nedåtgående trenden kunde inte skönjas. Det fick ornitologer i sydvästra Sverige att i slutet av 1960-talet starta det första berguvsprojektet. Detta omfattade Göteborg, Halland, Bohuslän, Dalsland, Västergötland och Småland väster om E4:an. Projektet var så framgångsrikt att det avvecklades 1983. Avelsparen överfördes till andra berguvsprojekt i landet. I dag pågår berguvsprojekt från Skåne till övre Norrland. Se Berguv Småland och Berguv Nord.
I början av 2000-talet uppskattades populationen bestå av cirka 500 frihäckande par. I Artdatabankens rödlista från 2020 kategoriseras den som Sårbar (VU).
