Gaffelbock
Gaffelantilop eller gaffelbock (Antilocapra americana) är ett i Nordamerika förekommande partåigt hovdjur. Djuret är den enda nu levande arten i familjen gaffelantiloper (Antilocapridae). Gaffelantilopen är det snabbaste landdjuret i Nordamerika.
Da
DagaktivDagaktiv är organismer vars dygnsrytm kännetecknas av att deras aktiva beteenden, exempelvis näringsintag, koncentreras till dagens ljusa timmar...
Na
NattaktivNattaktiv är organismer vars dygnsrytm kännetecknas av att deras aktiva beteenden, exempelvis näringsintag, koncentreras till dygnets mörka tim...
Vä
VäxtätareVäxtätare är djur som är anatomiskt och fysiologiskt anpassade till födointag baserat på växter. Växtätande insekter och småkryp kan bete...
Fo
FolivoraGr
GraminivoreKu
Kursiverade djurTe
TerrestriskRe
RevirInom etologi ett revir är ett område som ett eller flera djur försvarar mot andra djur. De vanligaste anledningarna att försvara ett revir är ...
Sa
SamladeVi
VivipariVivipari är sexuell förökning där embryot utvecklas inne i moderns kropp. Ungarna föds därefter fram nästintill fullt utvecklade. Tillstånd...
Pr
PrecocialVä
Växtätande djurBe
BetesdjurBete är när ett djur äter växtdelar, ofta på ett sådant sätt att växten överlever.
Po
PolygyniVa
VallaEn flock eller hjord är en grupp, klunga, skara eller samling djur, oftast av artfränder.De medeltida landskapslagarna i Sverige och Norge bestod...
Do
DominanshierarkiSo
SocialMi
MigrerarP
börjar medSn
Snabba DjurDjurets horn består av benkvicke, beklädd med hornslida och den återfinns hos båda kön. Men dessa hornslidor inneslutar ett ovanligt mycket större antal hår än vad som är fallet hos slidhornsdjur. Denna hylsa fälls gång på gång under djurets liv. Gaffelantilopen är rostfärgad. Men på sidorna, på buken och kring svansen samt vid några ställen på huvudet och halsen är den vit. Hornen är svarta. Den fullvuxne hannen är upp till 150 centimeter lång och den genomsnittliga längden för båda kön är 145 centimeter. Över bogarna är den 80 och över landen 96 centimeter hög. Honan är märkbart mindre än hannen. Men med undantag av att hornen är mindre eller stundom saknas är den lika hannen.
Tandformeln är I 0/3 C 0/1 P 3/3 M 3/3, framtänder och hörntänder finns alltså bara i undre käken.
Gaffelantilopens utbredningsområde ligger mellan Saskatchewan och mellersta Mexiko, Missouri och Stilla havet. Den uppehåller sig i huvudsak på slätterna och undviker skogar och bergstrakter. Ändå hittade man individer i regioner 3 300 meter över havet.
År 1959 infördes arten på Hawaii men den hade svårt att etablera sig och beståndet där är nästan utdött.
Den uppträder i flockar eller hjordar av hundratals djur. Gaffelantilopernas föda utgörs huvudsakligen av det korta, saftiga präriegräset, men även av andra växter. Under vintern lider djuren ofta stor nöd, när djup snö täcker marken, och då omkommer inte sällan många individer. De älskar saltvatten eller rent salt och väljer ofta till vistelseort ställen, där sådant står dem till buds. Djurets hastighet uppgår till cirka 65 km/h över sträckor av omkring 5 kilometer längd (maximum vid sprint 98 km/h).
Parningstiden infaller i september och mellan bockarna utkämpas strider. I maj eller juni föder honan vanligen två enfärgade ungar som växer ganska fort.
Gaffelantilopens naturliga fiender utgörs främst av vargen och prärievargen. På grund av den höga hastigheten som vuxna gaffelantiloper uppnår jagar den förstnämnda vanligen bara ungdjur, gamla och sjuka individer. Gaffelantilopen försvarar sig genom att slå med sina bakre hovar mot angriparen, detta beteende hjälper främst mot prärievargen. Andra naturliga fiender är rödlo, puma och kungsörn.
För Nordamerikas nybyggare var gaffelantilopen länge okänd. Arten upptäcktes och beskrevs först i samband med Lewis och Clarks expedition (1804–1806). Vid denna tid var Nordamerikas gräsmarker befolkade med särskild många bisonoxar och gaffelantiloper.
När de vita män spred sig över prärien hade gaffelantilopen ett liknande öde som bisonoxen. I början dödas de för köttets och pälsens skull men senare blev jakten endast ett nöje där bara hornen togs med som trofé. Efter järnvägens uppkomst sköts tusentals gaffelantiloper direkt från tåget och kadavren blev kvar på bägge sidor av järnvägslinjen. Därför minskade populationen fram till 1920-talet till omkring 13 000 individer. Efteråt inrättades skyddsåtgärder och beståndet återhämtade sig. Numera uppskattas beståndet med 500 000 till 1 miljon individer och hela arten klassas åter som livskraftig.
För tre underarter i sydvästra delen av utbredningsområdet är situationen fortfarande allvarlig. Underarterna är A. a. sonoriensis i Arizona, A. a. peninsularis på Baja California och A. a. mexicana i övriga delar av Mexiko. A. a. sonoriensis skyddas sedan 1967 enligt U.S. Endangered Species Act och 1998 påbörjade United States Fish and Wildlife Service ett program som ska återinföra underarten i andra delar av det ursprungliga levnadsområde. De mexikanska underarterna listas av CITES i appendix I. För alla delstater i västra USA gäller ett förbud att skjuta gaffelantilopen eller att fånga den i fällor.
