Röd glada (Milvus milvus) är en rovfågel tillhörande familjen hökar. Fram till mitten av 1800-talet var röd glada allmänt förekommande i hela Västeuropa och i södra Skandinavien. Under 1900-talet minskade den kraftigt på många håll och förekommer därför idag lokalt i Västpalearktis. IUCN kategoriserar den dock numera som livskraftig.
Da
DagaktivDagaktiv är organismer vars dygnsrytm kännetecknas av att deras aktiva beteenden, exempelvis näringsintag, koncentreras till dagens ljusa timmar...
Kö
KöttätareKöttätare är djur och andra organismer som helt eller delvis lever av bytesdjur. Se även rovdjur och predator. Ett annat ord för köttätare a...
As
AsätareAsätare, nekrofager, är djur som äter lik och kadaver, alltså människor och djur som de inte dödat själva. Asätarna utgör en viktig del av...
Ar
ArborealPr
Predation djurPredation är ett begrepp inom ekologi som beskriver en form av biologisk interaktion då ett jagande djur dödar och äter ett byte. Predatorer ka...
Al
Altriciella djurGl
Glidflygande djurGlidflykt eller glidflygning är när en kropp tyngre än luft, rör sig genom luften utan att falla, enbart med hjälp av tryckkraft från de yttr...
Sv
Svävande fåglarTe
TerrestriskRe
RevirInom etologi ett revir är ett område som ett eller flera djur försvarar mot andra djur. De vanligaste anledningarna att försvara ett revir är ...
Ov
OvipariOvipari är fortplantning genom äggläggning. Bland ovipara djur finns fåglar, groddjur, insekter samt de flesta kräldjur och fiskar. I vissa fa...
Mo
Monogama djurMonogami eller engifte innebär ett äktenskap mellan endast två personer. Monogami har idag också kommit att användas om icke äktenskapliga se...
So
SocialDe
Delvis migrerandeR
börjar medHanens huvud och hals är vitaktiga med längsgående bruna streck, rygg och vingtäckare mörkbruna med rostbruna och vitaktiga fjäderkanter. Bröstet och undersidan är färgade i brunrött med svartbruna spolstreck. Lårfjädrar, undergump och stjärttäckare är blekt rostbruna med svartbruna fjäderspolar. Yttre vingpennor är svarta, inre svartgrå med vitgrå fjäderkanter. Den karakteristiskt långa och kluvna stjärten är rödbrun med svartaktiga tvärstreck. Honan är i stort sett oskiljbar från hanen, möjligen har den mörkare färger och är mindre i storlek. Ungfåglarna har mindre tydliga tvärband på stjärten och är överlag mer kontrastrika i färgerna. Äggen är grönvitaktiga, ofta med kraftiga, bruna fläckar och hårfina snirklingar. Längden är 60–70 cm och vingspannet 170–185 cm.
Den röda gladan är i allmänhet ganska tystlåten, men kan under fortplantningstiden ge ifrån sig ett gällt, nästan gnäggande hiäh-hihihihi-hi-hiäh och ibland ett dämpat hi-äh.
Den röda gladan är endemisk för Västpalearktis och förekommer lokalt i Syd- och Mellaneuropa och österut genom Mindre Asien till Iran, samt i de nordvästra delarna av Afrika och eventuellt i allra nordöstligaste Afrika.
Röd glada häckar i södra Sverige. Den absoluta merparten häckar i Skåne, men förekommer idag som häckfågel i öppet kulturlandskap ända upp till en linje från Västergötland till Södermanland samt på Öland och Gotland. Delar av den svenska populationen stannar i landet året runt, medan andra flyttar till vinterkvarter kring Medelhavet. Den återvänder kring månadsskiftet mars-april.
Gladan är en god glidflygare, den manövrerar med vridningar på stjärten och vingarna i olika vinklar. Gladan trivs i omväxlande, gärna kuperat, landskap med såväl skog som öppen mark och närhet till sjöar. Den bygger gärna sitt bo i skogsbryn.
Gladan är allätare och dess föda består av bland annat fisk, fågelungar, kräldjur, insekter, grodor och små däggdjur. Den stjäl även byte från andra rovfåglar genom att förfölja dem och slå emot dem så att de tappar sitt byte. Slaktavfall, självdöda djur och annat as går också bra. Gladan spanar gärna längs de större vägarna efter trafikdödade djur.
Det relativt lilla boet, som byggs av honan i höga träd, består av pinnar, kvistar och ofta av papper, tygtrasor och annat avfall den hittar. Det händer också ofta att den tar över andra rovfågelbon. I slutet av april eller början på maj lägger honan vanligtvis 2-4 ägg. Äggen kläcks efter ca 30 dagar. Ungarna stannar i boet tills de är cirka 7-8 veckor gamla. Först då är de flygfärdiga, och återvänder i ytterligare 2-3 veckor för att bli utfodrade. Vid 2 års ålder blir honorna könsmogna. För hanen kan det dröja ytterligare något år.
Fram till mitten av 1800-talet var röd glada allmänt förekommande i hela Västeuropa och i södra Skandinavien, men är numera sällsynt om inte utrotad i delar av utbredningsområdet. Idag ökar den i antal och vidgar åter sitt utbredningsområde, så pass att internationella naturvårdsunionen IUCN omkategoriserade populationen av röd glada från nära hotad (NT) till lägsta hotnivån livskraftig (LC) 2020.Arten minskar dock fortfarande i södra Spanien, Portugal och lokalt i Tyskland och möjligen Frankrike. Den har även försvunnit som häckfågel i Marocko. Det största hotet mot arten utgörs av illegal avsiktlig och oavsiktlig förgiftning av pesticider och olika gifter mot gnagare som råttgift. Andra sekundära hot mot arten utgörs av kraftledningar och vindturbiner som fåglarna kan krocka med, jakt, trafikdöd och habitatförlust av skog. På lokal nivå kan även äggplundring utgöra ett hot. Även konkurrens ifrån den mer framgångsrika brungladan kan också utgöra ett hot och likaså minskningen av öppna soptippar. Världspopulationen uppskattas idag till mellan 60 000 och 70 000 häckande individer.
Redan 1922 skrev Ericson "Man tror sig ha iakttagit, att denna fågel på senare årtiondena minskats i antal i vårt land." Under 1970-talet var röd glada på väg att försvinna som häckfågel i Sverige på grund av gifter och aktiv förföljelse. 1972 fanns bara 19 individer i Sverige. Sedan dess har dock fridlysning och minskad giftanvändning haft en positiv effekt. Även bevarandeprojektet Projekt Glada, inititerat av Världsnaturfonden, har bidragit till den uppåtgående populationstrenden och arten är numera relativt vanlig i Skåne och förekommer som häckfågel även i andra landskap i södra Sverige. Enligt Sveriges Ornitologiska Förening (numera BirdLife Sverige) fanns 2009 cirka 1950 par i Sverige, varav 1800 par i Skåne Idag uppskattas beståndet till mellan 3800 och 4400 häckande individer.
