Fjälluggla (Bubo scandiacus) är en uggla som förekommer cirkumpolärt på tundran i polartrakterna på norra halvklotet. Dess dräkt är relativt ljus med mycket inslag av vitt och den lever mest av lämlar och andra smågnagare. Arten minskar kraftigt i antal och betraktas vara utrotningshotad, i Sverige till och med akut hotad.
Fjällugglans längd varierar från 53 centimeter till 66 centimeter, vingspannet är 140–165 centimeter. Vikten för en hane är cirka 1,7 kilogram och för en hona cirka 2,1 kilogram. Dess ögon är stora och gula och bedömer avståndet till bytet korrekt. Fjällugglan är tyst, skygg och svår att få tag på, men på vårkanten gör varje par anspråk på sitt territorium med efterhängsna rop som kan höras så långt som tio kilometer.
Fjällugglan förekommer i norra halvklotets nordligare regioner, om sommaren framförallt norr om 60:e breddgraden. Den finns på tundran runt Norra ishavets kuster och på Grönland, Alaska, Kanada, Island, Skottland, i den skandinaviska fjällkedjan, Finland och Ryssland. Häckningar förekommer framförallt i Sibirien, Alaska och Kanada och endast ett fåtal i Europa. Fjällugglan är nomadisk, under hela året. Vid år med dålig tillgång på lämlar rör den sig över stora områden för att finna lämpliga häckningsområden och exempelvis fåglar ringmärkta i Sverige har återfunnits i Sibirien. Vanligtvis går vandringsrörelserna i öst-västlig riktning men vid stor brist på föda kan den även dra söderut. I Europa har den bland annat observerats i Nederländerna, Frankrike, Österrike och i forna Jugoslavien, och i Asien har den observerats i Pakistan, Sydkorea och Japan.
I Sverige finns arten i de norra delarna, från Härjedalen och norrut, men endast sällsynt. Vissa år finns häckande par där men ofta saknas den helt som häckningsfågel. Lämmelåret 2011 avspeglade sig i relativt framgångsrik häckningssäsong. Det svenska beståndet är så litet att arten är upptagen på den svenska rödlistan som akut hotad (CR).
Häckningens omfattning och geografiska utbredning varierar utifrån tillgången på föda, vilket bland annat resulterar i att den ibland kan häcka längre söderut. Häckningsbiotopen ligger ovan trädgränsen, på fjällhedar och liknande vidsträckta, öppna områden med småkuperad terräng.
Boet ligger direkt på marken och består av en uppskrapad grop på toppen av ett stenröse, men den kan även häcka i övergivna örnnästen. Den väljer ofta en boplats som är snöfri och som ger en god utblick över ett jaktområde. Häckningen infaller i maj, och beroende på födotillgången varierar kullen mellan 5 och 14 ägg, som läggs ungefär varannan dag och ruvas från det första. Äggen kläcks ungefär fem veckor senare, ett efter ett, och ungarna som därför blir olika stora tas om hand av båda föräldrarna.
Fjällugglan har ett mycket stort utbredningsområde och ett stort globalt bestånd. Trots att populationsutvecklingen var negativ ansågs den länge inte vara hotad globalt. Studier från 2016 visar dock att arten minskar kraftigare än man tidigare trott, framför allt i Nordamerika, men möjligen även i Europa och Asien. I USA och Kanada har den minskat med 64% mellan 1970 och 2014. IUCN kategoriserar därför arten sedan 2017 som sårbar (VU). Vad som orsakar denna minskning är oklart, men troliga faktorer är klimatförändringar och kollisioner med fordon och infrastruktur.
Tidigare uppskattades världspopulationen till 200 000 individer, men sentida studier visar att den endast 14 000 par återstår, möjligen till och med bara 7 000–8 000 par. I Europa uppskattas 700–2 300 par häcka.
I Norden idag tros antalet häckande fjällugglor fluktuera mellan noll och några tiotal par. På samma sätt fluktuerar antalet på Island mellan noll och fem par. Allt längre perioder mellan konstaterade häckningar tyder möjligen på ett minskande bestånd på Nordkalotten.
Under gnagaråret 1978 häckade flera hundra par i svenska fjällen, 1981 noterades fem par häcka och 1982 minst 17 påbörjade häckningar. Först 2001 konstaterades nästa häckningar, med två par vid Stora Sjöfallet. Därefter har en i Lycksele lappmark 2005 och tre i norra Jämtland 2011 med en hane och tre honor. Inga häckningar rapporterades alltså 1979, 1983–2000, 2002–2004 och 2006–2010. I 2020 års rödlista upptas den som akut hotad.
I norra Finland konstaterades inga häckningar 1932–1974, då plötsligt cirka 35 par reproducerade sig. Därefter dröjde det till 1987 (21 par), 1988 (15 par), 2003 (ett par), 2007 (fem, möjligen sju till åtta par) samt 2011 (tio par). I Norge har arten noterats häcka 23 år mellan 1974 och 2007, som flest 14 par 1974, 22 par 1978, 20 par 1985 samt åtta par 2001. År 2011 häckade 42 par.
