Tiger (Panthera tigris) är ett kattdjur som endast lever i Asien. Tigern är det största nu levande kattdjuret. Man delar upp de idag förekommande bestånden i sex underarter. Utöver detta känner man till tre utdöda underarter. De flesta tigrar lever i fuktig tropisk och subtropisk lövskog, men finns även i tempererade löv- och barrskogar. I denna miljö utgör pälsens mönster bra kamouflage. Tigern är en god simmare och badar ofta. Den jagar ensam och äter främst medelstora djur ur familjerna svindjur och hjortdjur, men tigern är opportunistisk och äter det den kommer över, så dieten inkluderar även fisk, fåglar, insekter, amfibier, reptiler, gnagare, piggsvin och primater. Människan är den enda art som utgör något allvarligt hot mot tigern. Tjuvjakt och människans omvandling av miljön i de områden där den lever har tillsammans reducerat tigerpopulationerna kraftigt, så att den nu räknas som starkt hotad. Trivialnamnet tiger härstammar från det grekiska ordet tigris som troligtvis är besläktat med det avestiska ordet för pil, tigri. Det skulle därmed syfta på djurets potential till höga hastigheter.
Na
NattaktivKö
KöttätareKu
Kursiverade djurTe
TerrestriskBa
BakhållsdjurAl
Altriciella djurNo
NomadiskRe
RevirVi
VivipariTo
Toppkonsument djurPo
PolygyniSo
Solitära djurDo
DominanshierarkiIn
Inte en migrantT
börjar medKa
Kamouflerade DjurFa
Farliga DjurGi
Gigantiska DjurStora hannar av sibirisk eller bengalisk tiger når vanligen en kroppslängd (huvud och bål) mellan 270 centimeter och 310 centimeter, inklusive en minst 90 cm lång svans. Honor av sibirisk tiger når en genomsnittlig kroppslängd av 260 cm (med svans) och för honor av bengalisk tiger ligger värdet vid 250 cm. Längden för huvud plus bål ligger för sibiriska tigrar av honkön mellan 165 och 178 cm. Hos Sumatratigern som är den minsta levande underarten ligger hela längden för hannar mellan 240 och 250 cm samt för honor mellan 215 och 230 cm. Hos denna underart blir bålen och huvudet tillsammans 155 till 170 cm lång (hannar) respektive 145 till 155 cm (honor). För den utdöda balinesiska tigern som är den minsta kända underarten överhuvudtaget antas en genomsnittlig kroppslängd mellan 220 och 225 cm (med svans) för hannar, respektive 190 till 200 cm för honor.
I en del zoologiska avhandlingar som allmänt betraktas som trovärdiga av andra forskare (förutom storleksangivelsen) nämns kroppslängder upp till 290 cm för huvud plus bål eller upp till 400 cm med svansen inräknad. Dessa extrema värden betraktas däremot som överdrivna eller de grundar sig på uppskattningar eller felaktiga mätmetoder. Ibland mäts längden över alla kroppsböjningar (over curves) eller mätningen utfördes på päls från marknader. Pälsen är mycket elastisk och kan sträckas till markant storlek. Den största kända individen av kaspisk tiger dödades 1939 vid floden Ili och längden bestämdes i en rak linje från nosens spets till svansens spets (utsträckt längd, d.v.s. längden av det utsträckta djuret från nos till svansspets; "between pegs" på engelska) med 295 cm. Värdet utgjordes av 197 cm för huvud och bål samt 98 cm för svansen. För en av de största kända indiska tigrarna uppmättes hela kroppslängden (utsträckt längd) till 312,5 cm. Genomsnittsvärdet för hela längden för hannar av indisk tiger ligger vid 280 cm. För en särskilt stor hanne av sibirisk tiger som fångades i regionen Sichote-Alin och som fram till döden 1965 levde i Duisburgs djurpark bestämdes den utsträckta längden till 319 cm. Individens svans var 99 cm lång och längden för huvud och bål 220 cm. Den största trovärdiga längduppgiften som finns för en sibirisk tiger är 350 cm längs kroppskonturen, den motsvarande utsträckta längden uppskattades därför till 330 till 335 cm. Individen dödades 1943 i nordöstra Kina.
Mankhöjden för hanar av sibirisk tiger ligger vanligen mellan 97 och 105 cm. Hanar av bengalisk tiger och indokinesisk tiger är med en mankhöjd mellan 90 och 100 cm något mindre. För hanar av Sumatratiger ligger värdet däremot bara mellan 75 och 79 cm, och för sydkinesisk tiger mellan 82 och 86 cm. Honor av sibirisk, bengalisk och indokinesisk tiger når en mankhöjd mellan 78 och 87 cm. Samma uppgift för honor av Sumatratiger varierar mellan 66 och 68 cm.
Vuxna hannar av Sumatratiger når en vikt mellan 100 och 140 kg, för honor varierar värdet mellan 75 och 110 kg. Vikten för hannar av bengalisk tiger är cirka 200 till 240 kg i de norra delarna av utbredningsområdet och genomsnittligt 190 kg (enligt Mazák) i de södra delarna, för honor ligger värdet mellan 125 och 160 kg. Den tyngsta individen av bengalisk tiger som uppmättes med trovärdiga metoder hade enligt Mazák en vikt på 258 kg. Djuret sköts i låglandet Terai i Indien. En annan stor hanne av samma underart vägde 256 kg. Den största trovärdiga vikten för kaspisk tiger bestämdes för en individ från Ilifloden med 240 kg. För sibirisk tiger uppmättes den tyngsta individen med 306,5 kg, det är även det största trovärdiga värdet för tigern överhuvudtaget. Denna individ fångades som ungdjur i området kring floden Ussuri och sedan var den under namnet Circa en attraktion i en cirkus innan den dog tio år gammal. Andra uppgifter om sibiriska tigrar med en vikt betydligt över 300 kg kan inte verifieras. Mazák uppger genomsnittsvikten för en vuxen sibirisk tiger av hankön till 230 kg. Den utdöda balinesiska tigern nådde enligt uppskattningar en kroppsvikt mellan 90 och 100 kg (hannar) respektive mellan 65 och 80 kg (honor). Den javanesiska tigern var med en vikt från 130 till 135 kg (hannar) respektive omkring 100 kg (honor) något tyngre.
Med en genomsnittlig utsträckt längd mellan 260 och 270 cm samt en maximal längd som sällan ligger över 285 cm är lejonhannar allmänt kortare än tigerns största underart. Därför betecknas tigern vanligen som världens största kattdjur. Det största trovärdiga längdmåttet som bestämdes för ett lejon som fångades norr om Victoriasjön ligger vid 310 cm. Även här är värdet för den sibiriska tigern större. Ett undantag är hybrider av lejonhanne och tigerhona (liger, se lejonhybrid) som kan nå en längd (med svans) upp till 350 cm och en vikt upp till 400 kg, men de förekommer inte i naturen.
Utbredningsområdet sträcker sig idag från Indien, som har runt 60 procent av världens vilda tigrar, österut till södra Kina och söderut till Sydostasien. Dessutom finns en isolerad population i östra Sibirien kring Amurfloden och dess bifloder. I sydost förekommer arten även på den indonesiska ön Sumatra. Fram till 1970-talet levde tigern dessutom på Java och under 1930-talet nådde utbredningsområdet fram till Bali. Fossil från pleistocen och subfossila fynd från tidigt holocen bekräftar att arten under dessa tider förekom på Borneo. Historiska bestånd existerade i Sydvästasien och Centralasien. De sista individerna av dessa populationer dog troligen ut under 1970-talet.
Då tigern har som vana att vandra över större sträckor bör det skiljas mellan regioner där arten vistas tidvis och områden där tigern förekommer permanent. Även i regioner där arten blev utrotad av människan iakttas ibland strövande individer.
Troligen var arten under medeltiden, särskilt under 900- och 1000-talet, etablerad i lägre bergstrakter kring Lilla Kaukasus samt söder om Stora Kaukasus. Några zoologer antar att kattdjuret tidvis vandrade längs västra Kaspiska havets kustlinje norrut. En del uppgifter tyder på att tigern kom fram till bergstrakter norr om Kaukasus eller till och med till floderna Don och Dnepr. Därför antas att tigern kan vara identisk med det "ilska vilda djuret" (ryska: лю́тый зверь) som nämns i en del medeltida ryska texter. Andra forskare tror att det var ett lejon eller en leopard.
Tigern är vanligen aktiv mellan skymningen och gryningen men jagar ibland på dagen efter sina byten. När den letar efter föda vandrar den ofta längre sträckor. Det gäller främst för individer i regioner med sämre tillgång till föda som östra Sibirien. Där vandrar kattdjuret under en natt 20 till 25 km, i sällsynta fall 80 till 100 km. Bredvid dessa rörelser i revirets gränser utför tigern ibland särskilt långa vandringar för att leta efter ett nytt territorium. Det nya reviret ligger ibland flera hundra kilometer från det ursprungliga reviret. Tigern har utmärkt simförmåga och vistas i motsats till lejonet och leoparden gärna i vattnet. Arten kan simma genom stora floder som är 6 till 8 km breda, i undantagsfall upp till 29 km bredd. Däremot är tigern på grund av sin storlek en sämre klättrare. Vanligen undviker den klättring i träd men tigern klättrar ändå om den blir hotade av förvildade hundar eller vid en stormflod. Det sistnämnda dokumenterades till exempel under en flod i mangroveskogen Sundarban. Tigern har olika gömställen i reviret där den vilar. Det kan vara nedfallna träd, täta vegetationsansamlingar eller grottor.
Tigrar lever ensamma och därför träffas honor och hanar bara under en kort tid i samband med parningen. De har revir som markeras längs gränsen med urin. Revirets storlek är avhängigt av kön och av tillgången till föda. Hos en population i Nepal som undersöktes 1987 hade honor ett 10 till 50 km² stort revir. Hannarnas territorium sträckte sig i samma region över 20 till 150 km². Tigrar i Indien har ett 50 till 1000 km² stort revir. För sibirisk tiger varierar revirets storlek ofta mellan 500 och 4000 km² och enskilda individer kan ha ett 10 500 km² stort territorium. Honornas revir är oftast tydligt mindre an hanarnas. Varje individ försvarar sitt revir mot artfränder. Honor kan vara särskilt aggressiva när de har nyfödda ungar.
Efter dräktigheten som varar i 96 till 110 dagar föder honan vanligtvis två till tre ungar. I sällsynta fall kan honan föda så få som en eller så många som sju ungar. Ungarna stannar hos honan i cirka tre år och därför syns honor nästan alltid i sällskap av ungar. Efter denna tid eller lite senare är ungarna könsmogna. Medellivslängden ligger mellan 20 och 25 år.
Tigern smyger likt de övriga kattdjuren fram nära bytet och gör sedan ett snabbt utfall och använder då sin kroppstyngd och styrka till att knuffa bytet ur balans. De kan övermanna bytet från nästan vilket håll som helst, vanligtvis från ett bakhåll. De biter i halsen och kan ofta bita av ryggraden, luftstrupen eller en artär. Tigern kan även ta större djur som gauroxar, vilka kan väga upp till ett ton.
Tigerns bestånd genomgick under 1900-talet en kraftig minskning. Omkring 1920 uppskattades hela populationen till cirka 100 000 individer. Under 1970-talet antogs däremot att endast 4 000 vilda individer hade överlevt. Vid denna tid dog underarterna javatiger och kaspisk tiger helt ut.
Den sista vilda individen av balinesisk tiger försvann redan under 1930-talet. Under mitten av 1900-talet var även den sibiriska tigern nära sin utrotning, och det vilda beståndet av den nordligaste underarten uppskattades 1949 till endast 20–30 individer. Främst på grund av olika bevarandeprojekt, som till exempel Världsnaturfondens Project Tiger, återhämtade sig (alternativt: stabiliserades någorlunda) populationen i östra Sibirien och Indien under de följande åren.
I andra regioner fortsatte beståndets tillbakagång däremot oförändrat. Omkring år 2000 uppskattades hela artens population till 5 000 till 7 000 individer, och år 2010 antogs det vilda beståndet vara mellan 3 000 och 5 000 individer stor. Det ringa antalet individer från nyare forskningsrapporter beror delvis på beräkningsmodeller som är mer noggranna än gamla modeller.
IUCN klassificerar tigerns vilda population som starkt hotad (endangered). Som utrotad räknas arten i följande länder: Afghanistan, Iran, Kazakstan, Kirgizistan, Nordkorea, Pakistan, Singapore, Tadzjikistan, Turkiet, Turkmenistan och Uzbekistan.
Runt 20 000 tigrar finns i djurparker.
