Vikunja (Vicugna vicugna) är den minsta av de sydamerikanska kameldjuren och utgör tillsammans med alpackan släktet Vicugna. Vikunjan liknar arten guanaco men är mindre och smalare.
Da
DagaktivDagaktiv är organismer vars dygnsrytm kännetecknas av att deras aktiva beteenden, exempelvis näringsintag, koncentreras till dagens ljusa timmar...
Vä
VäxtätareVäxtätare är djur som är anatomiskt och fysiologiskt anpassade till födointag baserat på växter. Växtätande insekter och småkryp kan bete...
Gr
GraminivoreTe
TerrestriskKu
Kursiverade djurSa
SamladeVi
VivipariVivipari är sexuell förökning där embryot utvecklas inne i moderns kropp. Ungarna föds därefter fram nästintill fullt utvecklade. Tillstånd...
Pr
PrecocialBe
BetesdjurBete är när ett djur äter växtdelar, ofta på ett sådant sätt att växten överlever.
Re
RevirInom etologi ett revir är ett område som ett eller flera djur försvarar mot andra djur. De vanligaste anledningarna att försvara ett revir är ...
Po
PolygyniSo
SocialVa
VallaEn flock eller hjord är en grupp, klunga, skara eller samling djur, oftast av artfränder.De medeltida landskapslagarna i Sverige och Norge bestod...
In
Inte en migrantV
börjar medVikunjan är 86–96 centimeter hög, och väger mellan 45 och 55 kg. Den har på ovansidan kanelbrun päls med röda och ockra skuggor, oftast med en lång vit man på bröstet och upp till axlarna. Manens hår kan vara 20 till 30 cm långa. Undersidan är täckt av vitaktig päls. Det smala huvudet kännetecknas av trekantiga öron.
Kroppslängden (huvud och bål) ligger vanligtvis mellan 125 och 190 centimeter och svansen är 15 till 25 centimeter lång. I motsats till andra partåiga hovdjur har vikunjan undre framtänder som växer hela tiden. Liksom hos gnagare slipas tänderna när djuret äter.
Vikunjan lever i Peru, västra Bolivia, nordöstra Chile och nordvästra Argentina. Utbredningsområdet ligger i Andernas högre delar mellan 3 500 och 5 500 meter över havet.
Habitatet utgörs av bergsstäpper och av den alpina tundran. Ofta förekommer glest fördelade buskar eller kaktusar i reviret. Vikunjan vistas gärna i områden som tidvis översvämmas och som liknar marskland. Översvämningarna beror på stigande grundvatten, på insjöar eller dammar som ökar i storleken efter regn eller på vattendrag. I motsats till andra kameldjur kan vikunjan inte uthärda längre tider med vattenbrist varför den bara i undantagsfall vistas mer än 2 km från närmaste vattenansamling.
Vikunjan lever i familjegrupper som leds av en alfahanne och varje grupp har ett revir. Flocken har vanligen 5 till 10 medlemmar och territoriets storlek varierar mellan 7 och 30 hektar. Reviret är uppdelat i ett område där födan söks och ett område där individerna sover. Territoriets gränser markeras av alla flockmedlemmar med avföring och urin. Dessutom finns grupper med enbart unga hannar som ännu saknar förmåga att få kontroll över en grupp med honor. Gamla hannar som blivit bortjagade av yngre och starkare hannar lever vanligen ensamma. Ungkarlsflockarna kan ha 15 till 25 medlemmar. Det förekommer även familjegrupper som saknar revir.
Flocken vilar under natten på bergssluttningar och letar på dagen i delgångar eller på lägre belägna högplatå efter föda. Vid fara kan arten springa med en hastighet av 47 km/h. Födan utgörs av olika gräsarter.
Honor är 330 till 350 dagar dräktig och föder sedan en enda unge som väger 4 till 6kg. Ungen kan gå efter 15 minuter men den vistas flera månader nära modern. Ungefär efter 10 månader slutar honan helt ge di. Vissa honor kan para sig två år efter födelsen. I naturen blir de ofta 15 till 20 år gamla. Enstaka vikunjor i fångenskap har blivit 24 år.
Vikunjann var nära att bli utrotad, och ett tag fanns det endast omkring 6 000 djur kvar. Djuret förklarades som utrotningshotat 1974 och skyddsåtgärder vidtogs. Sedan ökade stammen och den globala populationen uppskattades 2018 till 470 000 - 525 000 djur varav ungefär 350 000 vuxna individer. Internationella naturvårdsunionen (IUCN) listar arten som livskraftig (LC).
Från vikunjan får man vikunjaull - en mycket mjuk, fin och dyrbar ull. Den historiska uppfattningen var att vikunjan aldrig blev domesticerad och att laman och alpackan är tama varianter av guanaco. Enligt nyare undersökningar av djurens DNA härstammar alpackan däremot från vikunjan. På grund av att vikunja, lama, alpacka och guanaco kan korsas med varandra är släktskapet svårutrett. Historiskt kan fastslås att inkafolket varje år drev tusentals vikunjor till inhägnader för att ta hand om deras ull. Sedan återfick djuren sin frihet. Nybyggare från Spanien övergav denna extensiva djurhållning. De jagade djuren i stort antal för att ge plats åt sina egna husdjur och för ullens skull.
