Eldögonsångaren är en 18-23 cm lång tätting med lång stjärt. Ovansidan är brun, undersidan gräddvit. På huvudet syns en kort och svart näbb, gult öga med orange ögonring samt en vit tygel och ett kort vitt ögonbrynsstreck.
Eldögonsångare delas in i fyra underarter med följande utbredning:
Underarten saturatius inkluderas ofta i nominatformen.
Eldögonsångaren hittas i öppna gräs- och buskmarker, törnsnår, tamariskstånd, kanter av odlingsfält, vassbälten och ormbunkssnår. Den uppträder vanligen i låglänta områden upp till 1 500 meters höjd. Där rör den sig i par eller utanför häckningstid i smågrupper, ofta tillsammans med prinior, på jakt efter fjärilslarver, gräshoppor och andra insekter, men tar även spindlar, bär och nektar. Den klänger på kvistar och vassrör sidledes eller upp-och-ner som en mes.
Fågeln häckar från mars till november i större delen av utbredningsområdet. Boet är en liten konformad skål byggd av grovt gräs, barkstrimmor, bambublad och torra växtfibrer. Det hängs upp mellan upprätta vass- eller sockerrör eller grässtrån, eller kilas in i ett litet träd eller en buske. Däri lägger den tre till fem ägg.
Arten har ett stort utbredningsområde och en stor population med stabil utveckling och tros inte vara utsatt för något substantiellt hot. Utifrån dessa kriterier kategoriserar internationella naturvårdsunionen IUCN arten som livskraftig (LC). Världspopulationen har inte uppskattats men den beskrivs som lokalt förekommande i allmänhet, ovanlig i Pakistan, ganska vanlig i Nepal och i Indien vida spridd och lokalt vanlig.
