Skrubbskäddan
Skrubbskäddan (Platichthys flesus) är en fisk i ordningen plattfiskar, Ölands landskapsfisk.
Skane Oresund: Rönnamärra
Skane Oresund: Rönnamärra
Skrubbskäddans kroppslängd är vanligtvis 20–25 centimeter, men ibland når den upp till 45 centimeter. Likt andra plattfiskar har den platt och ovanifrån nästan rutformig kropp och en liten och sned mun. Ögonen sitter mest på högra sidan, men runt en femtedel har ögonen på vänstra sidan. Ovansidan känns skrovlig som ett rivjärn, därav namnet "skrubba", till skillnad från rödspättan som är slät och glatt. Kroppssidorna har längs basen av rygg- och analfenorna taggiga knölar, och på ögonsidan finns mörka oregelbundna fläckar och strimmor, samt mindre röda eller gula fläckar. Fisken har inga knölar bakom ögonen. På ögonsidan är tändernas antal och storlek mindre än på den blinda sidan.
Skrubbskäddan förekommer i norra Atlanten, i Nordsjön, i Östersjön, i Medelhavet och i Svarta havet, samt i till dessa anslutande floders nedre lopp. Den kan leva både i salt, bräckt och sött vatten.
Skrubbskäddan trivs bäst på sand- eller dybottnar. Den ligger på bottnen eller simmar fram över den sökande efter föda. Den är ett rovdjur, och olika små musslor, ormstjärnor, borstmaskar och mindre kräftdjur ingår i dess diet. För att undgå fiender litar den till sitt kamouflage, halvvägs nergrävd i sand eller dy är den på grund av mönstret på sin ovansida mycket svår att få syn på. Skrubbskäddan kan dessutom delvis ändra färg efter omgivningen, något som gör att den smälter ännu bättre in.
Skrubbskäddan leker på våren, från januari till juni, beroende på vattentemperaturen. Skrubbskäddor bildar vanligtvis inte stim, men kan samlas i stort antal på lekplatserna, eftersom också de fiskar som lever i rent sötvatten återvänder till havet när det är dags att fortplanta sig. Fortplantningen sker på bottnar på mellan 25 och 40 meters djup. Skrubbskäddor leker med pelagiska ägg som hålls svävande i vattenmassan under utvecklingen. Salthalten i Östersjön är överlag för låg för att äggen skall hållas svävande, med undantag för djuphavsbassängerna. I Östersjön finns två beteendemässigt och genetiskt differentierade (skilda) populationer, varav den ena leker med pelagiska ägg och den andra med demersala (utveckling på botten). Denna utveckling är troligtvis en adaption till den låga salthalen. De demersala äggen är mindre och har tjockare skal än de pelagiska för att klara av de mekaniska påfrestningar som en utveckling på botten medför. Varje hona kan lägga upp till 3 miljoner ägg.
