Koltrast (Turdus merula) är en fågel som tillhör familjen trastar. Den räknas som den mest utbredda trasten i Europa. Tidigare var koltrasten en utpräglad skogsfågel men den har sedan mitten av 1800-talet bosatt sig i parker nära bebyggelse samt i trädgårdar vilket idag gör den till en kulturföljare. Tidigare behandlades en stor mängd trastpopulationer i palearktis såsom tillhörande arten, men genetiska studier indikerar att de bättre beskrivs som fyra arter: koltrast, mandarintrast (T. mandarinus), tibettrast (T. maximus) och indisk trast (T. simillimus).
Koltrasten är tack vare sin närhet till människor allmänt bekant. Hanen känns igen på sin kolsvarta kropp, gula näbb och gula ögonring. Han har en högljudd, melodisk sång.
Koltrasten är välkänd i svenska miljöer och 1962 blev den i en omröstning i Dagens Nyheter utsedd till Sveriges nationalfågel av läsarna. Vid en ny omröstning 2015, initierad av Sveriges ornitologiska förening, utsågs koltrasten åter till Sveriges nationalfågel.
Koltrasten är en av de största trastarna i Europa. Flertalet fågelböcker uppger 23,5–29 cm, där honan upptar det mindre spannet, medan hanen är större. Dock härstammar denna storleksangivelse från när alla fyra beskrivna arter ovan, från koltrastkomplexet fördes till arten, där det östliga taxonet mandarinus är det största. Efter uppdelningen i fyra arter uppger exempelvis Handbook of the Birds of the World idag storleksangivelsen till 24–27 cm. Medianvikten är 85–105 gram. Den har ett vingspann på 35–38 cm.
Vikten hos en nykläckt unge uppgår till ungefär sex gram och inom de första tolv dagarna ökar dess vikt till omkring 64 gram. Adulta fåglar väger i snitt 84 (hona) till 86 gram (hane). Vid slutet av häckningstiden under koltrastens ruggning väger den som minst. Den högsta vikten uppnår koltrastarna nästan uteslutande genom fettlagring på vintern. Viktminskningen på våren betingas av till ungefär lika delar av fett- och vätskeförlust. Vid ruvningen är honorna genomsnittligt något tyngre än hannarna, annars däremot lättare.
Koltrastens vingar är sammansatta av tio handpennor och nio armpennor. Den kortaste, alltså den tionde handpennan, mäter 29 mm, den längsta är den femte handpennan med ungefär 114 millimeter. Armpennorna är mellan 49 (A9) och 96 (A1) millimeter långa. Stjärtfjädrarna är alla ungefär lika långa, mellan 112 och 116 millimeter.
Koltrastens medellivslängd är 2,4 år, och den högsta åldern som uppmätts med hjälp av ringmärkning är 21 år och tio månader.
Den har bra mörkerseende (liknande rödhaken) vilket i koltrastens traditionella biotop, den mörka slutna skogen, ger fågeln en fördel gentemot predatorer.
Koltrasten beskrevs första gången taxonomiskt 1758 av Carl von Linné i den tionden upplagan av hans Systema Naturae under dess nuvarande vetenskapliga namn Turdus merula. Namnet härstammar från turdus som betyder "trast" på latin och merula som var det latinska namnet för koltrast".
Koltrasten är en av cirka 65 arter av medelstora till stora trastar inom släktet Turdus, som karaktäriseras av rundade huvuden, ganska långa, spetsiga vingar och ofta melodisk sång. Koltrastens taxonomi har under 2000-talet genomgått förändringar utifrån genetiska studier som visar att artens olika delpopulationer inte är varandras närmaste släktingar. Detta har inneburit att det tidigare artkomplexet, vars utbredningsområde sträckte sig från västligaste Europa till Kina, har delats upp i fyra arter: koltrast, mandarintrast (T. mandarinus), tibettrast (T. maximus) och indisk trast (T. simillimus). Koltrastens utbredningsområde utifrån denna uppdelning sträcker sig från Azorerna i väst, genom Europa, Skandinavien, norra Afrika, och vidare österut till Mellanöstern till södra Iran och vidare i Centralasiens bergsområden kring Afghanistan, Pamir och Xinjiang. Den förekommer även som introducerad art i Australien.
I de tempererade zonerna i nordvästra Afrika och Europa förekommer den i medelhavsområdena med hårdbladsvegetation och vinterregn, norrut till de sydliga tajgaartade barrskogarna. Till över 2 600 meter över havet (Talassiska Alatau) finner man koltrasten i höglands- och bergsskogarna i sydvästra och mellersta Asien.
I Sydvästasien förekommer den från Kaukasus och Turkiets nordliga kustregioner till Zagrosbergen och bergsdalarna i södra Kerman på upp till 3100 meter över havet. Likaså finns den i nordöstra Irak, Syrien och i nordvästra Jordanien. I utbredningsområdena i Afrika uppträder koltrasten som häckfågel, från Medelhavskusten söderut ända till Saharas nordgräns, till och med i vissa oaser.
Ytterligare, isolerade populationer förekommer på Azorerna, Madeira och Kanarieöarna.
Koltrasten förekommer allmänt i hela södra och mellersta Sverige ända upp till norra Värmland och uppför Norrlandskusten. Individtätheten avtar ju längre norrut i Sverige man kommer. Man räknar med att den svenska populationen består av cirka 1,8 miljoner par. Merparten av de svenska koltrastarna flyttar i slutet av september till början av november till Västeuropa, och återkommer i mars till april. I södra och mellersta Sverige övervintrar en del av populationen, särskilt de som lever nära bebyggelse. I Sverige var tidigare koltrasten en skygg skogsfågel med en utbredning endast i södra Sverige. I början av 1900-talet började den sprida sig norrut och blev allt vanligare i parker och trädgårdar i städer och i närheten av människor, vilket har resulterat i att den är en av de mest välkända fåglarna i Sverige.
Bortsett från kopplingen till vegetationsfria eller kortbeväxta marker för födohämtningen är koltrasten mycket anpassningsbar, varför enskilda preferenser ofta inte kan uppfattas. Dess biotopval är i dag mycket varierat och man talar i dag närmast om stadskoltrastar och skogskoltrastar.
Koltrasten återfinns i nästan alla skogar i Mellaneuropa som sluten hög-, medel- och lågskog, och även i ljusa buskskogar och buskhedar. Den återfinns även i strandområden, småskogar och häckar, till och med täta vassruggar koloniseras. Den förekommer mer sällsynt vid enskilt stående, öppna byggnader som lador och dylikt. I parkanläggningar, trädgårdar eller industriområden är den emellertid hemmastadd. Den är alltid bunden till lövskog, men bara ett mindre buskage är tillräckligt. Rena barrskogar bebor den sällan, och i högre lägen ersätts den snabbt av ringtrast (Turdus torquatus).
I Sydeuropa är den, speciellt i Italien på grund av den delvis intensiva jakten, ofta inskränkt till mycket skogiga områden.
På senhösten förflyttar sig koltrasten gärna till vinodlingsområden och fruktträdgårdar, för att utnyttja det rikhaltiga födoutbudet. Vid utebliven eller försvinnande tillgång till föda försvinner den mycket snabbt igen.
Under vintern förflyttar sig många koltrastar från häckningsområdena i skogar och halvöppna landskap till bebyggda grönområden och trädgårdar. Under stränga vintrar uppsöker den även slutna ortscentrum och lämnar även parkanläggningar, till förmån för trädgårdar och bostadskvarter.
Koltrastar är mycket anpassningsbara vad gäller placering och utformning av boplats. Oftast sätts redet upp på ett fast underlag och skyddas på ovansidan, till exempel med kvistar och blad. För det mesta är boet mycket väl dolt i ogenomtränglig markvegetation eller täta häckar. I halvöppna och öppna landskap häckar koltrasten gärna i buskar (ofta fläder Sambucus sp.), grenhopar eller direkt på marken. Ju tätare lövverk, desto större sannolikhet att finna koltrastar. Om det förutom lövverk även finns fuktiga och mörka busksnår utgör detta idealplatsen för ett koltrastbo.
Sällsynt används även naturliga halvhålor i träd, fågelholkar, andkorgar liksom duv- eller kråkfågelbon. I stadsområden föredrar koltrasten strukturerade husväggar och murar, som besätts som revir redan innan det börjar grönska. Även i trädgårdar är den vanlig att finna i vintergröna träddungar.
Redet placeras oftast i närheten av marken. Det systematiska sökandet efter en lämplig plats börjar således från marken och fortsätter uppåt. I mellaneuropa ligger den genomsnittliga bohöjden på ungefär 1,3 meter över marken. Bon mer än sju meter över marken är undantag även i villaområden. I enstaka fall har dock bon på höjder över 20 meter dokumenterats.
Just i villaområden är även mycket uppseendeväckande och märkliga boplatser möjliga. Exempelvis har följande observationer gjorts: i lyktstolpar, i skrothögar, i bilars motorutrymme; dessutom i ett flygplan, i kranar och järnvägsvagnar, i katedraler, stations- och lagerhallar och balkonglådor.
Sjungande hanar har två till tre olika, upphöjda utkiksposter, från vilka de framför sin sång. I allmänhet är utkiksposten tydligt lägre än hos taltrasten. Hanar från angränsande revir sjunger ofta direkt bredvid varandra eller går i en sorts tävling och stämmer upp en sorts svarssång. I sällsynta fall sjunger koltrasten under flygningen, då den växlar utkikspost. Då är den också oftast tydligt kortare eller består uteslutande av inledningsljuden.
Det finns ett flertal olika orsaker till revirsång. En huvudanledning är säkerligen att ge sig själv till känna, och försvara och märka ut sitt revir. En annan anledning är att locka till sig honor och att stärka sammanhållningen mellan ett par. Ofta leder särskilt stark revirsång till stridshandlingar eller kontrahentens flykt.
Vad gäller vädret är koltrasten anpassningsbar under flyttningen. Huvudsakligen flyttar den nattetid eller under de tidiga morgontimmarna i små etapper med många men korta pauser.
I Mellaneuropa börjar flyttningen till övervintringsområdena redan sent i augusti och allmänt i september. Den når sin höjdpunkt i början av oktober, längre norrut även redan något tidigare, och avtar i början till mitten av november. Det är påfallande att tydligt fler ungfåglar flyttar. Några återfynd av ringar tyder på att tidpunkt och hastighet för enskilda individers bortflyttning kan variera stort. Det händer också att fåglar flyttar på grund av köld, vilket kan leda till stora ansamlingar. Ju sydligare häckningsområde, desto senare sker flyttningens början, höjdpunkt och slut. I Camargue kan det exempelvis finnas efterflyttare ända in i december.
Flyttningen till häckningsområdena börjar i omvänd riktning och når Mellaneuropa ungefär i mars. Starten varierar dock på olika orter mellan februari och maj, så till exempel i södra Storbritannien, där vårflyttningen sätter in redan i slutet av februari, i östra Tyskland däremot först i mitten av maj.
Koltrasten är allätare och äter ett stort urval insekter, daggmaskar, frön och bär. Den är hela året hänvisad till animalisk föda, i åtminstone små mängder. När tillgången på animalisk föda är knapp äter den även bär och frukter.
Den animaliska födan överväger, och är särskilt viktig under häckningssäsongen. Fallfrukt och bär, exempelvis äpple och rönnbär, tas i högre grad på hösten och vintern. Vilken sorts frukt som äts beror på vad som finns lokalt tillgängligt, och kan ofta inkludera exotiska frukter i trädgårdar.
Den huvudsakliga grundvalen för näringsspektrumet är daggmaskar, skalbaggar, upp till ollonborres storlek, och myror. Andra vanliga bytesdjur är snäckor, spindlar, tusenfotingar, iglar liksom i allmänhet insekter och deras larver. Sällan utökar den sin föda med virvelmaskar, små fiskar, groddjur, små ödlor, kopparödlor, möss och näbbmöss. Man har även sett koltrastar som tagit unga snokar som byte. Tillfälligtvis tar de också ägg från mindre trastfåglars och finkars bon liksom deras ungar.
Hela året utökas den animaliska födan med bär och frukter samt svampar. Små myror används ofta till utfodring av dunungar och flygga ungfåglar. Till skillnad från de andra trastfågelarterna skyr koltrasten i nödfall heller inte avfall eller djurfoder och kan regelbundet ses vid utfodringsplatser.
Under häckningstiden livnär sig koltrasten i stor utsträckning på animalisk föda och då främst daggmask. Från mitten av maj äter de även frukter som jordgubbar, senare häggmisplar, fläder, hägg, körsbär med flera. Även ungarna utfodras redan tidigt med växtföda, så till exempel bären av murgröna liksom olika sorters frukter.
Koltrasten är mycket anpassningsbar i sitt val av föda. Om animalisk föda är knapp livnär den sig från slutet av juli/mitten av augusti av tidigt mogna frukter, vilka sedan dominerar födan i oktober och november. Koltrasten är den art bland trastfåglarna som är mångsidigast vad gäller vilka frukter den äter. Frukter väljs utifrån mognadsprocess och sockerhalt. Om utbudet av frukter blir mindre övergår koltrasten till att äta små ryggradslösa djur.
Under vinterperioden då det knappt förekommer några frukter livnär sig koltrasten huvudsakligen av animalisk föda. Från februari till april utgör bären av murgröna nästan den enda vegetabiliska födan. Av denna orsak äter koltrasten då även frön, som den dock knappast kan smälta.
För människor giftiga frukter som de av tibastsläktet, belladonna eller idegranar äter koltrasten utan problem. Exempelvis är deras atropintolerans tusentals gånger högre än hos människan. Det finns också uppgifter om enstaka observationer av koltrast som ätit mördarsnigel men det finns inga säkra källor.
Olika undersökningar av maginnehållet har visat ett mycket rikhaltigt näringsspektrum. Så hittades till exempel vid en undersökning i Halle 209 olika arter av bytesdjur. Mer än hälften var skalbaggsarter.
Koltrasten födosöker mestadels på marken, där den springer och skuttar med ryckiga rörelser. Den drar upp daggmaskar ur jorden, vanligen efter att ha hittat dem med synen, men ibland med hörseln, och rotar igenom lövhögar efter andra ryggradslösa djur. Ibland jagas små ryggradsdjur som grodor, grodyngel och ödlor. Koltrasten kan också sitta i buskar och ta bär samt skalbaggar och andra aktiva insekter.
Koltrasten blir normalt könsmogen i början av det andra kalenderåret (2K). Inom en häckningssäsong bildar koltrastparet ett monogamt förhållande. Flyttande individer börjar redan efter vårflyttningen med lek och partnersökande. I slutet av februari eller i mars - i städer tenderar det att ske tidigare - kan vinterreviren bli till häckningsrevir. De koltrastar som har givit upp sina revir på hösten eller vintern försöker åter ta dem när häckningstiden rycker närmare. Koltrastar som häckar för första gången försöker bygga upp ett eget revir mellan bestående eller erövra revir.
En andra häckning är möjlig ända fram till sommaren. Samma bo används då, om den första häckningen var framgångsrik. Adulta honor växlar dock häckningsplats ungefär tre gånger oftare än adulta hannar, vilket minskar faran för inavel. Vid större och tilltagande täthet stiger sannolikheten för boplatsväxling på liten yta och revirförskjutningar.
Många av de adulta hanarna söker sig redan i övervintringsområdet en häckningspartner, genom att de förföljer honor och försöker tränga bort sina konkurrenter. Den tidigaste parbildningen bland stadskoltrastar kan observeras i mitten av november, de första fasta paren från andra hälften av december. Normalt bildas paren dock först i slutet av vintern och början av våren. Leken börjar däremot först i mars och aldrig i vinterkvarteret. Leken intensifieras från mars till maj och framförallt efter revirsången på morgonen.
Vad angår platsen för boet skiljer sig experternas uppfattningar. Om boplatsen endast bestäms av honan, på förslag av hanen eller i samarbete, är inte klarlagt. Det tycks dock att honan väljer en av de boplatser som hanen har föreslagit. Om honan inte är nöjd med häckningsterritoriet lämnar hon platsen.
Under 1860- och 1870-talen introducerades koltrasten av europeiska nybyggare till Australien och Nya Zeeland. I Australien skedde etableringen från söder där den i dag är vanlig och den blev först talrik runt omkring Melbourne. Dock är den fortfarande ganska ovanlig runt omkring Sydney. Den population som tidigt etablerade sig på Tasmanien härstammar från ett antal fåglar från Hobart Zoo. Etableringen på omgivande öar kring Australien tros ha ägt rum utan mänsklig inblandning. Populationen runt omkring Australien häckar från september till januari.
Koltrasten har en mycket omfattande utbredning, som uppskattas till 10 miljoner kvadratkilometer, och en stor population, däribland uppskattningsvis 79 till 160 miljoner individer enbart i Europa. Arten anses inte vara nära gränserna för populationsminskningskriteriet i IUCN:s rödlista (det vill säga minskning med mer än 30 procent på tio år eller tre generationer), och bedöms därför som livskraftig. I västra Palearktis är populationerna i allmänhet stabila eller ökande, men lokala minskningar har förekommit, särskilt i jordbruksmark, vilket kan bero på att jordbrukare har uppmuntrats att hugga ned häckar (som tillhandahåller boplatser), samt att uttorka fuktig mark och öka användningen av bekämpningsmedel, vilka båda kan ha minskat tillgången på ryggradslösa djur som föda.
