Tasmanien
191 arter
Tasmanien är en ö och en delstat i Australien belägen söder om Melbourne, cirka 240 kilometer från den australiska kusten.
Flora och fauna
Växt- och djurlivet på Tasmanien har påverkats mycket av den australiska kontinentens geologiska historia. Kontinenten skilde sig tidig från andra landmassor och är därför sedan länge isolerad. Under tidens lopp uppkom många endemiska arter som ofta har en hög evolutionär ålder. På Tasmanien är effekten ännu tydligare då ön sedan länge är isolerad från det australiska fastlandet. Öns isolering varade inte tillräcklig länge för utvecklingen av en helt unik flora och fauna, men interaktioner mellan Tasmanien och icke australiska regioner förekom mer sällan än mellan dessa regioner och Australien självt. Det sägs ofta att ön har en av den renaste och minst förorenade luften i världen.
Flora
Vegetationen i nordvästra delen av ön utgörs främst av regnskog eller liknande skogar. I övriga norra Tasmanien och öns sydvästra del förekommer gräsmarker (främst av arten Gymnoschoenus sphaerocephalus) och träskmarker. Den östra delen kännetecknas av torra och öppna skogar. Här hittas vanligen arter av akaciasläktet (Acacia) och eukalyptussläktet (Eucalyptus). I vissa regioner förekommer högplatå med mossor och bergsblommor. Av de kända 1 500 högre växtarterna som lever på ön är cirka 20 procent endemiska. Tasmaniens tempererade regnskogar är de näst äldsta tempererade regnskogarna i världen (efter Alaskas).
I den tempererade regnskogen växer främst endemiska arter av sydbokssläktet (Nothofagus). Där förekommer även världens högsta lövträd, jätteeukalyptus (Eucalyptus regnans), som kan bli upp till 90 meter hög och är världens näst högsta träd. Andra endemiska växter på Tasmanien är Lagarostrobos franklinii och Lomatia tasmanica. Båda består i och för sig bara av ett enda rotsystem som utbildar flera trädliknande skott och som klonar sig hela tiden. De utmärks även av sin ålder; rotsystemet av Lagarostrobos franklinii uppskattas som 3 000 till 10 500 år gammal. Hos Lomatia tasmanica lever varje enskild växt ungefär 300 år men organismen klonar sig sedan 43 600 år.Gigantiska ormbunksskogar som härstammar från Gondwana finns utspridda över ön.Vid kusten finns ofta sanddyner med torra buskar och gräsarter.
Redan före européernas ankomst förändrades landskapet av öns ursprungsbefolkning. Vissa ställen som ursprungligen var regnskog uppvisar därför bladvass och låga buskar. Den tempererade skogen fick tidigt en parkliknande karaktär. Nästan 45 % av Tasmanien består av nationalparker och världsarvsområden. Delstaten var platsen där det första miljöpartiet i världen bildades.
Fauna
Tasmaniens djurvärld är nära släkt med den australiska faunan och den kännetecknas av flera endemiska arter.
Däggdjur
Pungdjur är den dominerande djurgruppen på landet. Här lever till exempel vombater (björnliknande växtätare) och flera arter känguruer. Även den utdöda pungvargen förekom på Tasmanien. Arten förklarades inte som utdöd förrän 1986.
Antagligen kom främmande rovdjur (främst rödräven) som av européerna infördes i Australien och till och med dingon som nådde kontinenten tidigare tillsammans med asiatiska invandrare aldrig fram till Tasmanien. Rödrävens population på Tasmanien är okänd. Uppskattningar ligger mellan 200 individer och inga rödrävar alls. Hittills upptäcktes bara fyra kadaver på ön men det antas att de döda djuren flyttats till Tasmanien av skämtare. Därför överlevde här endemiska arter som i Australien är utdöda, däribland vissa grävlingpungdjur och vallabyer (små arter av släktet Macropus).
En av de mest kända av arterna och symbolerna för ön tillsammans med den förmodat utdöda tasmanska tigern är den relativt närbesläktade tasmanska djävulen, där artens population på fastlandet redan är utdöd. I Tasmanien hittas även olika arter av klätterpungdjur, ringsvanspungråttor och flygpungekorrar. Pungdjuren har upptagit nästan alla ekologiska nischer på Tasmanien med undantag av vattnet. Vid havet förekommer därför djur som är kännetecknande för hela klimatzonen. De enda högre däggdjuren (Eutheria) som före européernas ankomst nådde ön var några gnagare och flera fladdermöss. De invandrade troligen norrifrån under miocen.
Likaså förekommer näbbdjuret och myrpiggsvin som tillsammans bildar ordningen kloakdjur på Tasmanien.
Fåglar
Hittills har 262 fågelarter dokumenterats på Tasmanien och mindre öar i Bass-sundet. 182 av dessa iakttas regelmässig på ön, 72 gjorde slumpmässiga besök och en art är utdöd. Fåglar från Macquarieön som administrativt tillhör Tasmanien räknades inte med. Tolv arter är endemiska för Tasmanien och de förekommer i större populationer.
En underart till australisk emu, den tasmanska emun (Dromaius novaehollandiae diemenensis), dog troligen ut i slutet av 1800-talet eller något senare. Tasmanien har även en endemisk underart av kilstjärtörn (Aquila audax).
Kräldjur
På Tasmanien finns ett stort antal olika sorters små ödlor och kräldjur, däribland tre ormarter (tigerorm, låglands-kopparhuvud och vitläppsorm) varav de två förstnämnda är giftiga för människor.
Groddjur
På ön har endast 11 arter groddjur hittats. Av dessa är Crinia nimbus, Litoria burrowsae och Crinia tasmaniensis endemiska för Tasmanien. Även alla andra arter är endemiska för den australiska regionen. På ön har den största populationen av Litoria raniformis dokumenterats. Denna art är hotad och saknas i stora delar av sitt utbredningsområde i andra regioner.
Tasmanien är en ö och en delstat i Australien belägen söder om Melbourne, cirka 240 kilometer från den australiska kusten.
Flora och fauna
Växt- och djurlivet på Tasmanien har påverkats mycket av den australiska kontinentens geologiska historia. Kontinenten skilde sig tidig från andra landmassor och är därför sedan länge isolerad. Under tidens lopp uppkom många endemiska arter som ofta har en hög evolutionär ålder. På Tasmanien är effekten ännu tydligare då ön sedan länge är isolerad från det australiska fastlandet. Öns isolering varade inte tillräcklig länge för utvecklingen av en helt unik flora och fauna, men interaktioner mellan Tasmanien och icke australiska regioner förekom mer sällan än mellan dessa regioner och Australien självt. Det sägs ofta att ön har en av den renaste och minst förorenade luften i världen.
Flora
Vegetationen i nordvästra delen av ön utgörs främst av regnskog eller liknande skogar. I övriga norra Tasmanien och öns sydvästra del förekommer gräsmarker (främst av arten Gymnoschoenus sphaerocephalus) och träskmarker. Den östra delen kännetecknas av torra och öppna skogar. Här hittas vanligen arter av akaciasläktet (Acacia) och eukalyptussläktet (Eucalyptus). I vissa regioner förekommer högplatå med mossor och bergsblommor. Av de kända 1 500 högre växtarterna som lever på ön är cirka 20 procent endemiska. Tasmaniens tempererade regnskogar är de näst äldsta tempererade regnskogarna i världen (efter Alaskas).
I den tempererade regnskogen växer främst endemiska arter av sydbokssläktet (Nothofagus). Där förekommer även världens högsta lövträd, jätteeukalyptus (Eucalyptus regnans), som kan bli upp till 90 meter hög och är världens näst högsta träd. Andra endemiska växter på Tasmanien är Lagarostrobos franklinii och Lomatia tasmanica. Båda består i och för sig bara av ett enda rotsystem som utbildar flera trädliknande skott och som klonar sig hela tiden. De utmärks även av sin ålder; rotsystemet av Lagarostrobos franklinii uppskattas som 3 000 till 10 500 år gammal. Hos Lomatia tasmanica lever varje enskild växt ungefär 300 år men organismen klonar sig sedan 43 600 år.Gigantiska ormbunksskogar som härstammar från Gondwana finns utspridda över ön.Vid kusten finns ofta sanddyner med torra buskar och gräsarter.
Redan före européernas ankomst förändrades landskapet av öns ursprungsbefolkning. Vissa ställen som ursprungligen var regnskog uppvisar därför bladvass och låga buskar. Den tempererade skogen fick tidigt en parkliknande karaktär. Nästan 45 % av Tasmanien består av nationalparker och världsarvsområden. Delstaten var platsen där det första miljöpartiet i världen bildades.
Fauna
Tasmaniens djurvärld är nära släkt med den australiska faunan och den kännetecknas av flera endemiska arter.
Däggdjur
Pungdjur är den dominerande djurgruppen på landet. Här lever till exempel vombater (björnliknande växtätare) och flera arter känguruer. Även den utdöda pungvargen förekom på Tasmanien. Arten förklarades inte som utdöd förrän 1986.
Antagligen kom främmande rovdjur (främst rödräven) som av européerna infördes i Australien och till och med dingon som nådde kontinenten tidigare tillsammans med asiatiska invandrare aldrig fram till Tasmanien. Rödrävens population på Tasmanien är okänd. Uppskattningar ligger mellan 200 individer och inga rödrävar alls. Hittills upptäcktes bara fyra kadaver på ön men det antas att de döda djuren flyttats till Tasmanien av skämtare. Därför överlevde här endemiska arter som i Australien är utdöda, däribland vissa grävlingpungdjur och vallabyer (små arter av släktet Macropus).
En av de mest kända av arterna och symbolerna för ön tillsammans med den förmodat utdöda tasmanska tigern är den relativt närbesläktade tasmanska djävulen, där artens population på fastlandet redan är utdöd. I Tasmanien hittas även olika arter av klätterpungdjur, ringsvanspungråttor och flygpungekorrar. Pungdjuren har upptagit nästan alla ekologiska nischer på Tasmanien med undantag av vattnet. Vid havet förekommer därför djur som är kännetecknande för hela klimatzonen. De enda högre däggdjuren (Eutheria) som före européernas ankomst nådde ön var några gnagare och flera fladdermöss. De invandrade troligen norrifrån under miocen.
Likaså förekommer näbbdjuret och myrpiggsvin som tillsammans bildar ordningen kloakdjur på Tasmanien.
Fåglar
Hittills har 262 fågelarter dokumenterats på Tasmanien och mindre öar i Bass-sundet. 182 av dessa iakttas regelmässig på ön, 72 gjorde slumpmässiga besök och en art är utdöd. Fåglar från Macquarieön som administrativt tillhör Tasmanien räknades inte med. Tolv arter är endemiska för Tasmanien och de förekommer i större populationer.
En underart till australisk emu, den tasmanska emun (Dromaius novaehollandiae diemenensis), dog troligen ut i slutet av 1800-talet eller något senare. Tasmanien har även en endemisk underart av kilstjärtörn (Aquila audax).
Kräldjur
På Tasmanien finns ett stort antal olika sorters små ödlor och kräldjur, däribland tre ormarter (tigerorm, låglands-kopparhuvud och vitläppsorm) varav de två förstnämnda är giftiga för människor.
Groddjur
På ön har endast 11 arter groddjur hittats. Av dessa är Crinia nimbus, Litoria burrowsae och Crinia tasmaniensis endemiska för Tasmanien. Även alla andra arter är endemiska för den australiska regionen. På ön har den största populationen av Litoria raniformis dokumenterats. Denna art är hotad och saknas i stora delar av sitt utbredningsområde i andra regioner.
