Igelkott (Erinaceus europaeus) är ett marklevande djur med en västpalearktisk utbredning som tillhör familjen igelkottdjur (Erinaceidae). Som skydd mot predation är den på ovansidan klädd med taggar och den lever av insekter, maskar och mångfotingar.
Arten drabbades under en period hårt av miljögifter och trafik. Igelkotten kom i Sverige till på rödlistan 2020 och sattes längst ner på listan "Nära hotad".
Na
NattaktivNattaktiv är organismer vars dygnsrytm kännetecknas av att deras aktiva beteenden, exempelvis näringsintag, koncentreras till dygnets mörka tim...
Al
AllätareAllätare, omnivor, är ett djur som hämtar sin föda från både växt- och djurrikena. Exempel på allätare är grisar, rävar, merparten björ...
Te
TerrestriskAl
Altriciella djurFo
Fossoriala djurNo
NomadiskVi
VivipariVivipari är sexuell förökning där embryot utvecklas inne i moderns kropp. Ungarna föds därefter fram nästintill fullt utvecklade. Tillstånd...
Po
PolygynandriSo
Solitära djurAt
Att gå i ideDvala, även kallat vinterdvala, kölddvala, hibernation eller att gå i ide är ett tillstånd av inaktivitet då ett endotermt djur sänker sin a...
E
börjar medIgelkottar har korta extremiteter och de bakre är lite längre än de främre. Varje fot har fem kloförsedda tår. Den andra, tredje och fjärde tån är nästan lika långa och den femte liksom den första är kortare med mindre klor. De är hälgångare, som sätter hela fotens undersida på marken.
Som fullvuxen är igelkotten 20–30 centimeter lång, varav svansen utgör cirka två centimeter. Vikten varierar beroende på individ, ålder och årstid. Efter det första levnadsåret väger igelkottar vanligen mellan 450 och 680 gram. På sensommaren har de vuxna individerna byggt upp ett fettskikt för att överleva vinterhalvåret. Som mest kan en vuxen igelkott väga upp till 1 500 gram i Storbritannien; på kontinenten kan de bli betydligt större. Efter vinterdvalan då alla reserver förbrukats, kan den väga så litet som 350 gram.
Den har en lång och rörlig nos. Igelkotten har 36 tänder och tandformeln är 3/2 – 1/1 – 2/3 – 3/3. I varje hälft av övre käken finns alltså tre framtänder, en hörntand, två premolarer och tre molarer. En hälft av underkäken har däremot två framtänder, en hörntand, tre premolarer och tre molarer. Framtänderna i övre käken har längre avstånd från varandra så att de undre framtänderna passar i luckan. Som hos flera andra insektsätare är alla tänder kraftigt utvecklade.
Ögonen är runda och små. Med en längd av cirka en centimeter är även öronen små och nästan gömda i pälsen. Deras syn är mindre utvecklad och spelar antagligen ingen större roll vid födosök. Åtminstone ett exempel på en nästan helt blind igelkott som ändå inte uppvisade försämrad fitness har konstaterats. Det finns till och med belägg för att blinda igelkottar framgångsrikt har fött ungar. När igelkotten söker föda använder den huvudsakligen luktsinnet, även hörseln är väl utvecklad. Den är ett av de djur som nyttjar det jacobsonska organet. Med hjälp av organet uppfattas troligtvis signaler från det motsatta könets doftkörtlar.
Hanarnas penisöppning befinner sig cirka fem centimeter från analöppningen medan honornas könsöppning bara ligger två centimeter från analöppningen. Hanarnas testiklar är inte synliga utvändigt.
Igelkotten lever i större delar av Västeuropa, Centraleuropa, på Brittiska öarna, på Iberiska halvön, i Italien, på flera öar i Medelhavet, på Balkan, i södra Finland, i delar av Europeiska Ryssland och i större delen av Skandinavien. Utifrån observationer antas utbredningen i Skandinavien ha ökat under 1900-talet.
I ett cirka 200 km brett område som sträcker sig från västra Polen över östra Österrike till Adriatiska havet överlappar utbredningsområdet med utbredningsområdet för arten östlig igelkott. Igelkottar introducerades under senare hälften av 1800-talet på Nya Zeeland, där de har ökat betydligt i antal. Den har också nyligen introducerats på Azorerna där den har observerats sedan 1990-talet.
I Sverige förekommer den allmänt i landets södra och mellersta delar samt mer eller mindre allmänt längs norrlandskusten upp till Haparanda. Isolerade bestånd hittar man kring små samhällen i Norrlands inland. Dessa har förmodligen uppkommit genom inplantering. Igelkottarna på Gotland infördes från svenska fastlandet av stenåldersmänniskor.
I Finland, där igelkotten betraktas som en väletablerad art, är den främst observerad i den södra halvan av landet, men med enstaka fynd norrut upp till Kemi träsk.
Igelkottar föredrar ett omväxlande landskap med häckar, buskar, växter som bara höjer sig lite över marken, ängar, mindre trädansamlingar eller döda trädstammar och ibland även ytor med grus. De förekommer även vid kanten av lövskogar. De undviker däremot barrskogar, områden som helt saknar träd eller buskar och blöta habitat som träskmarker. De vilar i buskar, i håligheter i träd och i bergssprickor. Ibland använder de bon som har lämnats av andra däggdjur. Idag påträffas igelkottar huvudsakligen på ängar med några fruktträd, i naturnära trädgårdar, i parker och på kyrkogårdar samt vid utkanten av städer och byar. Som kulturföljare kan de ibland kompensera förlusten av levnadsområdet i andra regioner.
Som alla igelkottar i underfamiljen Erinaceinae är denna art aktiv i gryningen och under natten. Under dagen sover igelkotten i sitt bo. Det finns två tidsperioder där igelkotten är aktivast. Den första ligger mellan klockan 18 och 21, den andra mellan midnatt och klockan tre.
Igelkotten sover cirka 18 timmar om dygnet, då den inte ligger i dvala.
Hanar vandrar regelbundet genom ett revir som kan vara 100 hektar stort. Honor har däremot territorier som sällan är större än 30 hektar. Allmänt vistas igelkottar hela livet i samma område. Fördelade över hela reviret finns flera bon av gräs, löv, kvistar och barr som igelkotten uppsöker oregelbundet. På grund av att igelkottar lever ensamma undviker de utanför parningstiden kontakt med artfränder. Reviren är inte särskilt avgränsade mot varandra och överlappar på flera ställen.
Hanar vandrar varje natt två till tre kilometer vid letandet efter föda. Honornas vandringar är något kortare. Undersökningar av individer, bland annat sådana som fått en radiosändare fäst på kroppen, har visat att igelkottar kan simma genom floder. Vanligtvis utgör vattendrag revirets naturliga gräns.
Igelkottarnas parningstid börjar redan vid slutet av april eller i maj och sträcker sig fram till augusti. Hanar vandrar långa sträckor under letandet efter en hona som är beredd till parning. Hittar hanen en hona som han antar är parningsberedd går han med stort tålamod runt honan. Är honan inte intresserad vänder hon bakkroppen med uppåtriktade taggar mot hanen. Hon slår även mot hanens huvud under flåsande och gnällande läten. Rörelserna som igelkottarna uppvisar under dessa "strider" är så påfallande att de ibland betecknas som "igelkottkarusell". Dessa karuseller kan pågå flera timmar.. När en annan hane lägger sig i tvisten, utnyttjar honan oftast hanarnas rivalitet till att fly.
Trots taggarna använder igelkottar den parningsställning som är vanlig för de flesta däggdjur. Hanen bestiger honans rygg. Honan pressar under parningen kroppen mot marken och håller samtidigt taggarna tätt intill kroppen. Själva parningsleken pågår flera timmar med några vilopauser. Om hanen efteråt bestämmer sig att stanna i honans närhet blir han kort före förlossningen bortdriven med bett. Vanligare är att hanar kort efter parningen lämnar honan för att leta efter andra honor som är parningsvilliga.
Även när igelkotten är helt ihoprullad är den inte fullständigt skyddad mot fiender. Till igelkottens naturliga fiender hör rovdjur som mård och räv. Kungsörn och berguv har tillräckligt långa och kraftiga klor för att döda en igelkott när den är helt ihoprullad. Även grävling har den styrka som krävs för att öppna en ihoprullad igelkott. Berguv och grävling är därför i Centraleuropa de största fienderna för igelkotten.
Sjuka igelkottar och djur som drabbas av svält saknar vanligen förmåga att helt rulla ihop sig. Dessutom letar hungriga igelkottar på dagen efter föda. Dessa individer blir ofta byte åt mård, iller eller vildsvin och måste uthärda attacker av kråkor och skator. De hotas ibland även av tamhundar.
De största hoten för igelkotten utgörs av förändringar i djurets levnadsområde som har åstadkommits av människan. Till exempel dödas i Tyskland varje år 500 000 igelkottar på landets olika vägar. I flera regioner blev igelkotten sällsynt på grund av bebyggelse och lantbruksmetoder som kräver större ytor. Förstöringen av igelkottens habitat har även medfört isolering av de olika populationerna. Exempelvis kan igelkotten i ett visst område förekomma med flera exemplar men den kommer inte åt att para sig med individer från ett område så nära som på andra sidan av en trafikled. Dessa grupper blir mindre friska och förlorar motstånd mot sjukdomar på grund av det uteblivna genutbytet. Populationerna blir på så sätt lätt offer för epidemier.
Uppskattningar angående igelkottens bestånd saknas i de flesta europeiska länderna. IUCN listar inte igelkotten bland de hotade arterna, men djuret är rödlistat i olika europeiska stater eller delstater. I Finland är den dock klassificerad som livskraftig (LC).
