Garfågel (Pinguinus impennis) var en fågelart tillhörande familjen alkor. Garfågeln kunde inte flyga men den var mycket skicklig på att dyka och den var en havslevande fågel vars hemvist var norra Atlanten. Den dog ut under 1800-talet på grund av alltför intensiv jakt. Den jagades främst för sitt kött och sitt dun, men även för sitt skinn och fett. Insamling av ägg bidrog också till att bestånden minskade. De två sista säkert identifierade exemplaren dödades den 3 juli 1844 på ön Eldey utanför Islands kust. Det finns några obekräftade uppgifter att garfågel skulle ha observerats ännu något tiotal år senare. Idag finns uppstoppade exemplar av garfågeln i åtskilliga museer.
Garfågeln var den största arten i familjen alkor. Med en längd på 75–85 cm och en vikt på ungefär 5 kg var den ungefär lika stor som en gås och mycket större än någon nu levande alka. Den var också den enda in i modern tid överlevande arten i släktet Pinguinus, en fågelgrupp som tidigare omfattat ytterligare en stor flygoförmögen alka, Pinguinus alfrednewtoni, som levde i Atlanten.
Garfågeln häckade på isolerade klippöar i norra Atlanten, nära till födorika vatten, vilket är en sällsynt biotop varför det bara fanns ett fåtal häckningsplatser. Utanför häckningstiden födosökte den i vattnen i norra Atlanten, söderut till New England och norra Spanien och norrut till Kanada, Grönland, Island och Norge.
Till sin fysionomi liknade garfågeln tordmulen, dess närmsta nu levande släkting, men skilde sig bland annat genom sin större storlek och genom de små tillbakabildade vingarna som resulterade i dess oförmåga att flyga. Garfågeln var 75–85 cm lång och vägde cirka 5 kg. Kroppen var strömlinjeformad. Den hade ett tjockt lager av underhudsfett och skelettet var, till skillnad från de flesta andra fåglars, inte ihåligt. Vingarna var 15 cm långa och de korta vingarna gjorde att garfågeln inte kunde flyga. Å andra sidan var den en mycket god simmare, vilket var viktigt när den jagade. Benen var korta och ansatta långt bak på kroppen. Den hade en mycket grov och lång svartgrå näbb med lutande vertikala räfflor på övre och undre halvan i en spetsig vinkel framåt. Könen var lika i fjäderdräkten. Ovansidan var glänsande svart och undersidan vit. Under sommaren hade den en större vit fläck över respektive öga. Denna fläck ersattes på vintern av ett vitt band mellan ögonen. På sommaren var också strupen svartbrun, men under vintern var strupen vit. Spetsen på armpennorna var också vit.
Garfågelns främsta biotop utgjordes av fiskrika havsvatten. Innan den började jagas i större omfattning var den mycket talrik i Norra ishavets södra delar, i norra Atlanten och i Nordsjön. I största mängd förekom väl garfågeln vid Island och Newfoundland, vars av rasande bränningar omgivna små klippöar och skär beredde den trygga häckplatser. För att kunna ta sig i land krävde den en svagt sluttande strand och som häckningsplats föredrog den klippiga öar. Dessa preferenser utgjorde en stark begränsande faktor för lämpliga häckningslokaler. Troligen har det aldrig funnits mer än ett tjugotal öar med garfågelkolonier, varav åtta nu är kända, bland annat öar utanför Skottland, Newfoundland, Färöarna och Island. En koloni kunde bestå av tusentals individer. På Funk Island utanför Newfoundland kunde man i mitten av 1700-talet hitta uppemot 100 000 par som stod tätt ihop och ruvade sina ägg.
Med undantag för häckningsperioden levde den på och i havet. På klipporna satt den i upprätt ställning och dök, då fara hotade, huvudstupa ned i havet. De relativt små men starka vingarna var anpassade för dykning. Fågeln simmade och dök med ypperlig färdighet, fortare än en båt kan ros. Fötterna fungerade främst som roder. Den kunde vara under vattnet i upp till 15 minuter och dyka 150 meter ner. På land rörde de sig så långsamt att man lätt kunde gå ifatt dem.
Garfågeln fann som andra alkor sin föda i havet. Favoritbytet var fisk (till exempel lodda och atlantisk menhaden) och kräftdjur.
Garfågeln lade ett ägg som mätte 120–130 mm, direkt på klippan. Paret ruvade ägget gemensamt, och efter kläckningen fördes ungen snart ut i vattnet. Garfågeln var i första hand en kolonihäckare.
