Skäggdopping (Podiceps cristatus) är en vattenlevande fågel som tillhör familjen doppingar. Arten häckar över stora delar av Europa och Centralasien. Den häckar även lokalt i utspridda kolonier i Afrika, samt i Australien och på Nya Zeeland. Merparten är flyttfåglar, men de flesta är kortflyttande.
Den häckar ofta i kolonier, i stora vassrika sjöar och vegetationsrika havsvikar i bräckt vatten. Den övervintrar utmed kusten, i isfria större sjöar, dammar och floder. Namnet har skäggdoppingen fått på grund av det svarta och rödbruna fjäderkrås den adulta fågeln har på huvudet i sommardräkt. Den är en av de större arterna bland doppingarna. I övrigt är den långhalsad och slank med lång smal näbb.
Som alla doppingar är skäggdoppingen en god simmare, en snabb dykare och reagerar på fara genom att dyka, snarare än att flyga sin väg. Fötterna är placerade långt bak på kroppen, nära stjärten, vilket gör den klumpig på land. Den lever främst av småfisk som den fångar genom att dyka. Den sväljer även egna fjädrar, förmodligen för att skydda matsmältningssystemet. I början av häckningssäsongen genomför paret ett iögonfallande spel. Boet är oftast en flytande plattform av vass och andra vattenväxter. Den lägger i genomsnitt 3-5 ägg som båda föräldrarna ruvar och den lägger ofta två kullar per häckningssäsong.
Skäggdoppingen kategoriseras av IUCN som livskraftig.
Skäggdoppingen är slank och har en lång kropp med lång hals som den antingen håller rakt upp eller lutar bakåt så att den bildar en svag S-kurva. Ibland sänker den huvudet än längre bak och vilar det på mitten av ryggen. Skäggdoppingen är den största doppingen i sitt utbredningsområde. Den är 46–51 centimeter lång, har ett vingspann på 59–73 centimeter och väger 600–1500 gram, vanligtvis runt 1100 gram. I flykten ser fågeln slank och ranglig ut. Den flyger med snabba, svirrande vingslag och dess stora, mörka fötter sticker ut baktill. Den har en lång, smal och rakt dolkliknande näbb, mörkröd iris och grå tarser. Könen är lika.
På sommaren är den adulta skäggdoppingen omisskännlig med sina svarta tofsar som sticker upp på huvudet och med en brunröd, svartkantad halskrage, som omsluter övre delen av halsen. Dessa huvudplymer gör att skäggdoppingen ser ut att ha ett mycket större huvud än vad den faktiskt har. När fågeln blir oroad, fäller den in plymerna. Kinden är vit, den har ett svart tygelstreck och mellan den svarta pannan och näbbroten är den ljust gul. Framsidan på halsen, bröstet, magen och undergumpen är vit. Nacken, baksidan av halsen, ryggen och övergumpen är mörkt svartbruna. Kroppssidorna är ljust gråbeigea.
På vintern ter den sig ljusare än på sommaren trots att den enda skillnaden i fjäderdräkt är att den saknar sina huvudplymer och att näbben är ljusare. En simmande skäggdopping har om vintern en mycket spetsig, toppig huvudprofil. I flykten skiljer man den från exempelvis gråhakedopping genom att den är ljusare, har vitt över ögat, svart tygelstreck och har ett vitt längsgående band på vingens övre sida närmast kroppen.
Skäggdoppingen har, precis som andra doppingar mycket tät fjäderdräkt, speciellt på buken. Skäggdoppingen har 20 000 fjädrar i förhållande till örnar som har runt 7 000. Doppingarna har även flikar mellan tårna istället för simhud.
Skäggdoppingen har en vidsträckt utbredning och den återfinns över stora delar av Europa och Centralasien, så långt österut som till nordöstra Kina och närliggande områden i Ryssland, och mycket lokalt på norra Honshu. Den häckar även i utspridda kolonier över stora delar av Afrika, från Tunisien och Egypten i norr, på ett fåtal platser i centrala Afrika och vidare i södra Afrika. Fågeln förekommer även i Australien och på Nya Zeeland, men inte i mellanliggande delar av Asien. Merparten av världspopulationen är flyttfåglar, men de flesta är kortflyttande. Bland annat övervintrar den i södra Asien, så långt söderut som Indien, Japan, Korea och östra Kina.
Skäggdoppingen häckar i större vassrika, tämligen djupa sjöar med en öppen vattenyta på minst två hektar. Den häckar även i vegetationsrika havsvikar i bräckt vatten. Vintertid förekommer de utmed kusten, på stora isfria sjöar, dammar och stora floder. Skäggdoppingen uppträder ofta mycket öppet på häckningsplats och tillbringar mycket tid simmande, väl synlig på öppna vatten.
Skäggdoppingen har precis som gråhakedoppingen en relativt liten vingyta och kan därför inte lyfta direkt från land utan behöver en ganska lång springtur över vattenytan, för att få upp hastigheten innan den kan ta till vingar. Likt alla doppingar är den en mycket skicklig dykare och använder fötterna för att få fart under vattnet. För att styra under vattnet vrider den på fötterna.
Skäggdoppingen dyker efter föda och är ofta under vatten i 15–20 sekunder. Den lever främst av småfisk, upp till 12 cm stora, men tar även vatteninsekter, grod- och kräftdjur. Den äter också sina egna fjädrar. Orsaken till detta fenomen är omdiskuterat men man tror att fjädrarna underlättar matsmältningen. Precis som hos exempelvis ugglor bildar fjädrarna klumpar tillsammans med fiskben och skalrester, som är osmältbara och som fågeln sedan spyr upp. Fjädrarna kan också hindra vassa fiskben från att tränga ned och skada tarmen.
På våren anländer paren till häckningsplatsen tillsammans. De häckar ofta i kolonier där de håller ett litet revir i vassen närmast boet medan de nyttjar den öppna vattenytan gemensamt. I början av häckningssäsongen genomför paret ett spektakulärt och ljudligt spel där de lägger sig vända emot varandra med fjäderkragarna uppspärrade, ruskande på huvudet i sidled, ibland med vattenväxter i näbben. Ibland reser de kropparna upp ur vattnet och står, eller närmast "dansar", bröst mot bröst. Boet är en flytande plattform av vass och andra vattenväxter, som förankras i botten och byggs tillsammans av paret. Vid kusten förekommer det ibland bon av tång som placeras i strandkanten. Skäggdoppingen lägger i genomsnitt 3-5 ägg men kullar med 1-7 ägg har observerats. Båda föräldrar ruvar äggen i 25-31 dagar. Från det att ungen kläcks tillbringar den först en relativt lång tid under föräldrarnas vingar och senare på deras ryggar. Detta gör den tills den är för stor. Föräldrarna tar hand om ungarna i 71-79 dagar tills de är flygga. Skäggdoppingen lägger ofta två kullar per häckningssäsong.
Skäggdoppingen har ett mycket stort utbredningsområde och en mycket stor global population. Utvecklingstrenden bedöms som positiv varför arten inte anses hotad utan kategoriseras av IUCN som livskraftig (LC).
Skäggdoppingens utbredning i Sverige har fluktuerat. 1858 skrev Sven Nilsson att den främst förekom i södra Sverige och att den förekom sällsynt i mellersta Sverige, så långt norr ut som till Östergötland. 1926 skrev Alfred Brehm att "skäggdoppingens utbredning i Sverige har under de senaste femtio åren avsevärt utvidgats" och han skriver att den vid denna tid häckade så långt norr ut som Gästrikland. Einar Lönnberg spekulerade i början av 1900-talet om att ökningen i Sverige och i andra västeuropeiska länder berodde på att det under 1860-1880 i södra Sibirien och Turkestan torrlades ett stort antal sjöar. Sett över de senaste 30 åren har det svenska beståndet minskat i antal, men ökat igen de senaste tio till 15 åren. Beståndet anses vara livskraftigt och arten är därför inte upptagen på Artportalens rödlista över hotade arter.
