Nya Kaledonien
975 arter
Nya Kaledonien är en ögrupp i Melanesien och utgör ett franskt område med särskild status.
Geografi
Nya Kaledonien ligger i sydvästra Stilla havet, omkring 1 200 kilometer öster om Australien och 1 500 kilometer nordväst om Nya Zeeland. Nordöst om ögruppen ligger Vanuatu.
Området omfattar
- Grande Terre – huvudön
- Belepöarna, norr om Grande Terre
- Loyautéöarna, öster om Grande Terre
- Île des Pins, söder om Grande Terre
- Chesterfieldöarna med Bellonareven och Fairwayreven längre västerut.
- samt Île Walpole, Île Matthew och Île Hunter längre österut som även Vanuatu gör anspråk på.
Grande Terre är betydligt större än de övriga öarna och är även den enda bergiga ön. Den är 16 372 kvadratkilometer och avlång med nordvästlig-sydostlig sträckning, 350 kilometer lång och 50 till 70 kilometer bred. En bergskedja löper över hela längden, med fem bergstoppar på över 1 500 meter. Den högsta punkten är Mont Panié på 1 628 meter. Nya Kaledoniens totala yta är 19 060 kvadratkilometer, av vilka 18 575 kvadratkilometer är land.
Klimat
Nya Kaledonien ligger över Stenbockens vändkrets, mellan 19° och 23° sydlig bredd. Öarnas klimat är tropiskt och regnet är starkt årstidsbundet, drivet av passadvindar som vanligen kommer från öster. I genomsnitt faller omkring 1 500 millimeter regn årligen på Loyautéöarna, 2 000 millimeter vid låg höjd på Grande Terre och 2 000–4 000 millimeter vid höga höjder på Grande Terre. Den västra sidan av Grande Terre ligger i de centrala bergens regnskugga, och nederbörden där är i genomsnitt 1 200 millimeter per år.
Ekologi
I motsats till många öar i Stilla havet som är av vulkaniskt ursprung är Nya Kaledonien ett gammalt fragment av superkontinenten Gondwana. Nya Kaledonien och Nya Zeeland skildes från Australien för omkring 85 miljoner år sedan, och från varandra för omkring 55 miljoner år sedan. Nya Kaledonien har fortfarande många unika och endemiska växt- och djurarter med ursprung i Gondwana. Den mest kända är en fågel av hönstorlek, kagun, som inte kan flyga, har stor tofs och ett lustigt läte. Dess sång och bild fungerar som Nya Kaledoniens emblem.
Innan européerna anlände fanns, utöver urbefolkningen, inga andra landlevande däggdjur än fladdermöss, däribland fyra flyghundar.
Öarna utgör två ekologiska regioner: regnskogsområdet på Loyautéöarna, Île des Pins och östra sidan av Grande Terre respektive de torra skogarna i regnskuggan på västra sidan av Grande Terre. Eftersom européerna bosatte sig på den torra västkusten och lämnade östern åt urbefolkningen motsvaras den naturliga uppdelningen av den politiska.
Nya Kaledoniens sötvattensekologi utvecklades också under långvarig isolering och ögruppens vattendrag har många endemiska arter.
Nya Kaledoniens barriärrev, som omger Grande Terre och Île des Pins, är det näst största korallrevet i världen efter Stora barriärrevet i Australien. Det är 1 500 kilometer långt och har en stor mångfald arter.
Nya Kaledonien är en ögrupp i Melanesien och utgör ett franskt område med särskild status.
Geografi
Nya Kaledonien ligger i sydvästra Stilla havet, omkring 1 200 kilometer öster om Australien och 1 500 kilometer nordväst om Nya Zeeland. Nordöst om ögruppen ligger Vanuatu.
Området omfattar
- Grande Terre – huvudön
- Belepöarna, norr om Grande Terre
- Loyautéöarna, öster om Grande Terre
- Île des Pins, söder om Grande Terre
- Chesterfieldöarna med Bellonareven och Fairwayreven längre västerut.
- samt Île Walpole, Île Matthew och Île Hunter längre österut som även Vanuatu gör anspråk på.
Grande Terre är betydligt större än de övriga öarna och är även den enda bergiga ön. Den är 16 372 kvadratkilometer och avlång med nordvästlig-sydostlig sträckning, 350 kilometer lång och 50 till 70 kilometer bred. En bergskedja löper över hela längden, med fem bergstoppar på över 1 500 meter. Den högsta punkten är Mont Panié på 1 628 meter. Nya Kaledoniens totala yta är 19 060 kvadratkilometer, av vilka 18 575 kvadratkilometer är land.
Klimat
Nya Kaledonien ligger över Stenbockens vändkrets, mellan 19° och 23° sydlig bredd. Öarnas klimat är tropiskt och regnet är starkt årstidsbundet, drivet av passadvindar som vanligen kommer från öster. I genomsnitt faller omkring 1 500 millimeter regn årligen på Loyautéöarna, 2 000 millimeter vid låg höjd på Grande Terre och 2 000–4 000 millimeter vid höga höjder på Grande Terre. Den västra sidan av Grande Terre ligger i de centrala bergens regnskugga, och nederbörden där är i genomsnitt 1 200 millimeter per år.
Ekologi
I motsats till många öar i Stilla havet som är av vulkaniskt ursprung är Nya Kaledonien ett gammalt fragment av superkontinenten Gondwana. Nya Kaledonien och Nya Zeeland skildes från Australien för omkring 85 miljoner år sedan, och från varandra för omkring 55 miljoner år sedan. Nya Kaledonien har fortfarande många unika och endemiska växt- och djurarter med ursprung i Gondwana. Den mest kända är en fågel av hönstorlek, kagun, som inte kan flyga, har stor tofs och ett lustigt läte. Dess sång och bild fungerar som Nya Kaledoniens emblem.
Innan européerna anlände fanns, utöver urbefolkningen, inga andra landlevande däggdjur än fladdermöss, däribland fyra flyghundar.
Öarna utgör två ekologiska regioner: regnskogsområdet på Loyautéöarna, Île des Pins och östra sidan av Grande Terre respektive de torra skogarna i regnskuggan på västra sidan av Grande Terre. Eftersom européerna bosatte sig på den torra västkusten och lämnade östern åt urbefolkningen motsvaras den naturliga uppdelningen av den politiska.
Nya Kaledoniens sötvattensekologi utvecklades också under långvarig isolering och ögruppens vattendrag har många endemiska arter.
Nya Kaledoniens barriärrev, som omger Grande Terre och Île des Pins, är det näst största korallrevet i världen efter Stora barriärrevet i Australien. Det är 1 500 kilometer långt och har en stor mångfald arter.
