Vit stork (Ciconia ciconia) är en välkänd fågel i familjen storkar. Den är en stor fågel med lång hals, långa ben och långa breda vingar. Fjäderdräkten är övervägande vit, med svarta arm- och vingpennor samt lång röd näbb och röda ben. Den häckar i Europa, norra Afrika och västra Asien. I Skandinavien häckar den endast i Danmark och Skåne.
Vit stork är en stor fågel med lång hals och näbb, långa ben och långa breda vingar. Den har en längd på 95 till 110 cm och ett vingspann på 183 till 217 cm. Könen är lika till utseendet men hanarna är något större. Dess näbb och ben är röda. De yngre fåglarna har en mörk näbbspets. Dess fjäderdräkt är övervägande vit med svarta vingpennor.
Det enda "läte" som de vuxna storkar har är att de "klapprar" med näbben. Detta sker oftast när paret möts vid boet. De unga storkarna kan "väsa" då föräldrarna kommer till boet med mat.
Vit stork häckar i Europa, norra Afrika och västra Asien. I Skandinavien häckar den numera endast i Danmark och Skåne. I Danmark var storken tidigare vanlig; under 1952 rapporterades ännu 222 par, men den är idag mycket ovanlig. Under 2011 rapporterades bara en häckning, i 2016 två häckningar, och i 2022 åtta häckningar. I de nordligare delarna förekommer den endast tillfälligtvis.
I Norge och Finland observeras bara enstaka storkar årligen; dock har man observerat åtminstone ett säkert häckningsförsök år 2015 i Finland. I Estland förekommer rikligt med häckande stork. Merparten av världspopulationen är flyttfåglar, och deras vinterkvarter ligger i tropiska och södra Afrika, Iran och Indien. Under flytten passerar de Medelhavet främst via Gibraltar sund och Suezkanalen och områdena däromkring. Regionalt har den försvunnit som häckfågel i Storbritannien.
Från 1920- och 1930-talen blev arten mycket sällsynt i Sverige, och en häckning 1954 bedömdes länge som den sista. 1996 häckade återigen ett vilt par på Flyinge kungsgård i Skåne, dit den lockats av de dryga 40-talet frihäckande par som planterats ut i ett försök att rädda arten i landet. De storkar som häckar i Skåne anländer i början av april och flyttar i mitten av augusti. År 2008 hade Sverige 47 frihäckande par. Ett helt "vilt" par som återkommit från övervintring genomförde 2014 sin första häckning i Sverige.
Innan flytten samlas storkarna i flockar som kan vara mycket stora. De förflyttar sig genom att glidflyga på varma uppåtvindar, vilket gör att de i så stor utsträckning som möjligt undviker större vatten och förflyttar sig över land. Därför nyttjar de kortast möjliga väg över Medelhavet, vilket motsvarar den västra passagen över Gibraltar sund och den östra passagen över Suezkanalen och närliggande områden.
De flesta vita storkar lever i livslånga parförhållanden som bildas när individerna är tre till fyra år gamla. Paret bygger tillsammans boet som inte sällan ligger i människans närhet. De bygger ett plattformsliknande bo på tak, skorstenar eller på ett större avstympat träd. Dessa bon återkommer paret gärna till år efter år. Honan lägger vanligtvis fyra ägg, men kullar på upp till sju ägg finns rapporterade. Paret ruvar äggen tillsammans i 29–34 dygn. Båda föräldrarna tar hand om ungarna som blir flygga efter 58–64 dagar.
Den vita storken har ett mycket stort utbredningsområde och en mycket stor global population vars utvecklingstrend är positiv. Utifrån dessa kriterier bedöms den inte som hotad utan kategoriseras av IUCN som livskraftig (LC). Dock minskar vissa populationer och vissa har inte återhämtat sig efter den kraftiga minskning som skedde på många håll under 1900-talet. Den svenska populationen är liten men växande och uppskattas idag till cirka 140 häckande individer. I 2020 års rödlista kategoriseras den som starkt hotad.
De främsta hoten mot arten utgörs av habitatförlust på grund av utdikning, olika hinder som motverkar översvämning av flodslätter, och omvandling av eller industrialisering av födoområden. Även brist på häckningsplatser utgör ett hot, exempelvis då bon placerade på pyloner förstörs. I vinterkvarter kan mortaliteten vara hög vid födobrist som orsakas av torka, ökenspridning eller drastiskt minskade gräshoppspopulationer på grund av pesticider. Pesticiderna och andra gifter utgör också ett hot i sig. Ett ytterligare allvarligt hot är kollisioner med elledningar, speciellt under flytten i Europa. Vit stork jagas som föda och som sport, främst under flytten och i vinterkvarter.
