Dalripa (Lagopus lagopus) är en medelstor fågelart i familjen fasanfåglar som förekommer över stora delar av norra halvklotet. Alla underarter utom moripa ruggar till en vit vinterdräkt.
Da
DagaktivDagaktiv är organismer vars dygnsrytm kännetecknas av att deras aktiva beteenden, exempelvis näringsintag, koncentreras till dagens ljusa timmar...
Vä
VäxtätareVäxtätare är djur som är anatomiskt och fysiologiskt anpassade till födointag baserat på växter. Växtätande insekter och småkryp kan bete...
Fo
FolivoraGr
GranivoreTe
TerrestriskPr
PrecocialOv
OvipariOvipari är fortplantning genom äggläggning. Bland ovipara djur finns fåglar, groddjur, insekter samt de flesta kräldjur och fiskar. I vissa fa...
Re
RevirInom etologi ett revir är ett område som ett eller flera djur försvarar mot andra djur. De vanligaste anledningarna att försvara ett revir är ...
Se
SeriemonogamiSo
SocialFl
FlockarMurmuration är ett kollektivt beteende hos fåglar i flock, i synnerhet starar. Det är en synkroniserad flygande flock av starar, där ett stort ...
In
Inte en migrantW
börjar medDalripan är en medelstor fälthöna som i genomsnitt mäter 35–43 cm på längden och har ett vingspann på 55–66 cm. Den har en rund kroppsform med lång hals, litet huvud och en kort, grov och mörk näbb. Den har fjäderklädda tarser och tår och en kort stjärt som den spärrar ut i flykten.
I alla dräkter har den vit ögonring och i det närmaste helvita vingar. Om våren (maj/juni) har den adulta hanen en mättat mörkt rödbrun fjäderdräkt på övre delen av bröstet, halsen och huvudet med en stor röd kam ovanför varje öga. För övrigt är ovansidan vit med inslag av rödbruna fjädrar. Undersidan är vit och stjärten svart. På sensommaren (augusti/september) har den adulta hanen ruggat så att mer av bröstet och hela ovansidan är grå-gulbrun. De två kammarna på hjässan har minskats ned till ett rött streck ovanför den vita ögonringen. Honan har liknande dräkt som hanen men saknar den stora röda kammarna på hjässan och har i alla dräkter bara ett svagt rött streck ovanför ögonringen. Det bruna är även mer tvärvattrat. På vintern blir båda könens fjäderdräkter vita, med undantag endast för stjärten, som då är svart längst ut.
Den skiljs från fjällripan genom sin högre vikt och tjockare näbb. Fjällripans fjäderdräkt är mer grå och vitfläckad där dalripan är rödbrun och fjällripans hane har också ett svart streck från öga till näbb.
Dalripan ruggar aktivt vid tre eller fyra tillfällen varje år. I september ruggar den till en helvit dräkt som den bär fram till maj för att sedan under sommaren rugga två eller tre gånger till då den anlägger fler och fler bruna fjädrar. Allt för att dräkten ska vara så väl anpassad till miljön som möjligt vilket ökar dalripans kamouflerande skydd mot rovdjur.
Dalripan har en cirkumpolär utbredning i de nordliga områden av Holarktis, i Europa, Asien och Nordamerika. Dess utbredningsområde är mer än 10 miljoner km² stort och antalet individer uppskattas till fler än 37 miljoner. Den är en stannfågel eller kortflyttare i hela utbredningsområdet, men vintertid befinner den sig oftast på lägre nivåer i skyddade omgivningar.
Beståndet av dalripa i Sverige tillhör nominatformen L. l. lagopus. Den är vanligt förekommande i de svenska fjällen och uppehåller sig där huvudsakligen på de lägre sluttningarna, helst bland vide och björk. Den förekommer från norska gränsen i väster ut till skärgårdarna i öster. Sin sydgräns har den i Dalarna, Värmland, Västmanland och norra Hälsingland.
Från 1861, och under en period framåt, introducerades moripa i Halland, Östergötland och Öland. Den kan så sent som på 1950-talet ha förekommit som häckfågel i Lindome i norra Halland.
Dalripan är huvudsakligen växtätare, men de uppväxande ungarna kan också äta insekter.
Honan lägger i genomsnitt sex till elva ägg men det finns observationer på kullar av 17 ägg. Äggen är rostgula med stora svartbruna fläckar. Boet byggs direkt på marken. Äggen ruvas av honan i 19 till 25 dygn medan tuppen finns i närheten och håller vakt. De lägger en kull om året. och båda föräldrar tar hand om ungarna tills de är kapabla att ta hand om sig själva. Kycklingarnas vingar växter till sig snabbt och redan efter åtta till tio dagar så kan de hjälpligt ta till vingar.
Dalripan har ett väldigt stort utbredningsområde och den globala populationen är stor. Dock är utvecklingstrenden negativ, men förmodligen främst lokalt vilket bedöms som en effekt av för högt jakttryck. Utbredningsområdet i vissa områden, exempelvis på Balkan minskar vilket kan vara en effekt av klimatförändringar. Sammantaget bedöms inte arten vara hotad och IUCN kategoriserar den därför som livskraftig (LC).
Den globala populationen uppskattas till cirka 40 000 000 individer. Det europeiska beståndet, som utgör ungefär 15 % av världspopulationen, uppskattas bestå av 1 010 000–2 150 000 par, vilket motsvarar 2 020 000–4 310 000 adulta individer.
Dalripan minskar i Sverige, både i utbredningsområde och antal. De senaste tolv åren har beståndet minskat med hela 50–70 %. ArtDatabanken konstaterar dock att den varierar kraftigt i antal och att denna sentina minskning tros ha slumpmässiga orsaker.
