Skrikstrandpipare (Charadrius vociferus) är en amerikansk vadarfågel i familjen pipare som även påträffats vid upprepade tillfällen i Europa.
Skrikstrandpiparen är en relativt stor och långsträckt pipare, 23,5–26 centimeter lång. Den har en lång hals, lång svart näbb och påtaligt långt stjärtparti. Tydligt är också rödbrun övergump, breda vita vingband och dubbla svarta bröstband.
Lätet är en tunn men ljudlig vissling, klyii, vilket gett fågeln dess svenska namn och även det engelska "Killdeer".
Skrikstrandpipare delas in i tre underarter med följande utbredning:
Skrikstrandpiparen hittas på sandbankar och dyiga stränder men även betade fält. Den har också anpassat sig till att leva i miljöer nära människan som gräsmattor, sportfält, parkeringsplatser, flygplatser och golfbanor.
I boet som från början inte är mer än en uppskrapad grop lägger skrikstrandpiparen fyra till sex ägg. När äggen har lagts kan fågeln lägga till småstenar, skalbitar pinnar och skräp i boet. Äggen ruvas i 22 till 28 dagar. Liksom många andra pipare låtsas den vara skada för att leda bort eventuella predatorer från bo och ungar.
Fågeln livnär sig av ryggradslösa djur som vattenlevande insektslarver, kräftor, daggmaskar, skalbaggar och gräshoppor. Den följer gärna traktorer på åkrar på jakt efter smådjur som kommer upp till ytan.
Arten har ett stort utbredningsområde och en stor population, men tros minska i antal, dock inte tillräckligt kraftigt för att den ska betraktas som hotad. Internationella naturvårdsunionen IUCN kategoriserar därför arten som livskraftig (LC). En studie uppskattar antalet häckande par i enbart Nordamerika till två miljoner, medan en annan studie uppskattat hela världspopulationen till endast en miljon individer.
Skrikstrandpiparen är en av vadarfåglarnas mest framgångsrika art genom sitt sätt att anpassa sig till miljöer påverkade av människan. Det medför dock att de är utsatta för risken att förgiftas av bekämpningsmedel och att bli påkörda av bilar eller flyga in i byggnader.