Blåmes (Cyanistes caeruleus) är en fågelart inom ordningen tättingar i familjen mesar (Paridae). Den lilla fågeln är med sin blågula fjäderdräkt rätt enkel att känna igen och mycket vanlig i stora delar av Europa. Blåmesens habitat är löv- och blandskog, men den återfinns också i parker och trädgårdar. Utöver Europa förekommer den i angränsande delar av Asien. Populationen i Nordafrika och på Kanarieöarna har tidigare kategoriserats som en underart till blåmesen, men betraktas idag oftast som den egna arten koboltmes (Cyanistes teneriffae).
Blåmesen föredrar animalisk föda, framför allt insekter och spindlar. Utanför häckningsperioden ökar betydelsen av frön och annan vegetabilisk föda. Blåmesen är påfallande skicklig i sitt sökande efter föda. Den kan klamra sig fast vid de yttersta grenarna på träd och även hänga upp och ner när den söker föda. Blåmesar häckar oftast i trädhål, men även fågelholkar. Huvudkonkurrent om häckningshål och vid födosök är den betydligt större talgoxen.
Blåmesen är en liten mes med ett runt huvud som liksom sitter nedtryckt på kroppen så att den ger ett halslöst intryck. Den är mellan 10,5 och 12 cm lång, har ett vingspann på 18 till 20 cm och väger cirka 11 gram. Den är betydligt mindre än talgoxen. De ljusblå delarna av fjäderdräkten på huvudet och ovansidan förekommer inte hos någon annan tätting i Mellaneuropa vilket gör den rätt enkel att artbestämma. Dess bröst, buk och undergump är ljusgul. Den har en mörkblå ögonmask och hjässan är blå. Fjädrarna i hjässområdet kan resas till en låg, trubbig tofs. Den har en mörkblå krage som sträcker sig runt hela huvudet. Den mörkt hornbruna näbben är jämfört med de besläktade arternas kort och hög. Regnbågshinnan är brun, fötterna är mörkt blågrå och klorna grå. Den adulta fågeln har vita kinder och vitt ovanför ögonmasken medan juvenilen, på dessa ställen, är färgad i ljusgult.
Fjäderdräkten hos nominatformen av blåmes har ett mycket typiskt mönster, som genom frånvaron av svarta fjäderpartier tycks mindre kontrastrikt än hos de övriga underarterna. Pannan är vit från näbbroten till främre ögonvrån och övergår på ovansidan i den karakteristiska ljusblå hättan. Från näbbroten sträcker sig ett smalt, svart ögonbrynsstreck till det mörkblå nackbandet, som avgränsas från den ljusblå hjässan av ett vitt streck. De likaså vita kinderna avgränsas framtill av en svart strupfläck och åt bröstet av en svartblå halsring.
Ryggen och axlarna är dovt grönaktiga, där färgtonen varierar mellan de olika underarterna. Övergumpen är gråblå. De ljusblå stjärtfjädrarna är vid fjäderspolen i regel mycket mörka och har delvis en vit kant eller rand. Bröst, sidor och buksidor är lysande gula, men fjäderfärgningen kan variera mycket starkt mellan individer. På mitten av undersidan finns ett svart längsstreck, som dock ibland kan vara täckt av de omgivande gula fjädrarna. Vingarna är på ovansidan blå med ett vitt vingband, medan de enskilda hand- och armpennorna är flerfärgade. Blåmesar med avvikande färgning är ytterst sällsynta.
Se vidare Underarternas utbredning och morfologiska olikheter.
I genomsnitt är hanar större än honor, men det finns ett överlappningsområde. De olika underarterna uppvisar ansenliga storleksskillnader, vilket visar sig vid jämförelse av vingspann. Fåglarna från västra, centrala och norra Europa är i genomsnitt större än sina släktingar i Medelhavsområdet. Även inom nominatformen avtar vingspannet från nordost till sydväst. I riktning mot sydost finns däremot en tendens till längre vingar, framför allt hos underarterna i Mellanöstern. Hos nominatformen ligger vinglängden hos hanen mellan 65 och 71 millimeter, och hos honan mellan 62 och 67 millimeter. Stjärtens längd uppgår i genomsnitt till 51,5 millimeter hos hanar, hos honor 49,6 millimeter.
I genomsnitt är hanar tyngre än honor. Blåmesarnas vikt genomgår kraftiga årstidsvisa skiftningar. Den når sitt maximum under tidig vinter, hos honor kort före äggläggningen, som är den enda tidpunkt då de är tyngre än hanar. Om tillgången på näring är tillräcklig är vikten högst under stränga vintrar. Djur från Skandinavien väger mer än centraleuropeiska. I Finland är medianvikten 12,1 gram för hanar och 11,4 för honor, medan den i östra Tyskland är 11,5 respektive 11,0 gram.
Blåmesen delas idag oftast upp i nio underarter.
I verket Handbook of Western Palearctic Birds (Shirihai & Svensson 2018) föreslås att calamanensis synonymiseras med nominatformen och satunini med orientalis.
De taxa som häckar på Kanarieöarna och i nordvästra Afrika kategoriseras idag som en egen art, koboltmes (Cyanistes teneriffae).
Blåmesen finns i stora delar av Europa och västra Asien. Blåmesens utbredningsområde är förutom två små områden i norra och södra Iran begränsat till Västra palearktis. Den förekommer över hela Europa förutom i norr och på höga höjder i Alperna och förmodligen även i vissa bergskedjor på Balkan, men för de senare finns för många platser endast ofullständiga data. Ett fynd från april 2020 finns även från Cypern.
Blåmesen saknas på Island samt i norra delen av Skottland och på många av öarna utanför. De Yttre Hebriderna koloniserades först 1963. I Skandinavien inskränker sig utbredningen till de sydligare och mellersta landsdelarna och slättlandsregionerna, medan fjällen inte är bebodda. Utbredningsområdets nordgräns ligger i Norge ungefär vid 67° nordlig bredd, i Sverige räcker det slutna häckningsområdet i blandskogarna till ungefär 61°, vid kustområdet i en avsmalnande remsa till 65° nordlig bredd. I Finland når utbredningen norrut likaså ungefär till 65:e breddgraden, under loppet av 1900-talet har blåmesen utvidgat sin areal där betydligt åt norr. Från södra Finland sträcker sig arealens nordgräns åt sydost över Basjkirien till Uralbergens sydliga utlöpare. Arealens östgräns är komplex och sannolikt varierar den ständigt. Det är tänkbart att det förekommer en ömsesidig avhängighet med gränsen för azurmesens utbredningsområde, som expanderar allt längre åt väster.
Blåmesen förekommer i en rad olika biotoper. I Mellaneuropa förekommer högst botäthet och häckningsframgång i ekrika löv- och blandskogar. De rena ekskogarna, som är mycket sällsynta i Mellaneuropa, är trots deras ringa utbredning mycket attraktiva. Väsentligt vanligare är olika typer av blandskog med ekar och avenbokar, som också erbjuder goda levnadsbetingelser för arten, liksom även hårdträskogar med hög andel ekar. Något mindre gynnsamma är bok- och bokblandskogar, som dock också är ganska tätt bebodda. I barrblandskogar är antalet blåmesrevir starkt avhängigt förekomsten av enskilda lövträd. I rena barrskogar saknas blåmesen eller bebor bara skogsbrynen. I Alperna, från cirka 800 meters höjd, samt vid nordgränsen av utbredningsområdet i Skandinavien undviker den i stor utsträckning blandskogar som har jämförelsevis hög andel lövträd. Botätheten, för vilken man har kommit fram till ett maximalvärde på 1,85 häckande par per hektar, är i stor utsträckning oberoende av revirstorleken, som ligger mellan 0,16 och 0,84 hektar. Vid hög botäthet gränsar reviren direkt till varandra.
Förutom i skogen förekommer blåmesen även i närheten av människor. I dessa fall bebor den olika miljöer, även sådana som är starkt påverkade av människor. Till dessa räknas halvöppna kulturlandskap med inslag av träd och häckar, fruktträdgårdar samt grönområden. Förmodligen på grund av konkurrensen från talgoxen är dock populationstätheten i områden med mänsklig bosättning mycket mindre än i skogen. Blåmesen behöver då ett större antal gamla träd än talgoxen.
Generellt är blåmesen en slättlandsfågel. I bergsområden koncentrerar sig förekomsten i stor utsträckning till dalarna. Utbredningens höjdgräns ligger väsentligt lägre på isolerade åsar än i slutna massiv: I Harz ligger gränsen vid 550 meter, i Alperna vid mellan 1 300 och 1 700 meter och i Pyrenéerna vid ungefär 1 800 meter, i Kaukasus vid 3 500 meter. Vid jämförelse mellan observationsdata från längre tid visar sig många gånger en förskjutning av höjdgränsen uppåt, vilket förmodligen måste föras tillbaka på den globala uppvärmningen och biotopförändringar som skogsdöd.
I södra Europa är biotopanspråken mindre specifika. Likaså i Mellanöstern, där blåmesarna även återfinns i barrskogar.
Utanför häckningsperioden är i princip valet av habitat mindre specifikt. Om gynnsamma födokällor finns till hands uppsöker fåglarna till och med trädfria landskap som vassruggar, betesmarker eller exponerade kustklippor.
Juvenilen känns igen fram tills på hösten av sitt första kalenderår på den blekgula färgningen i huvudtrakten. Den postjuvenila ruggningen äger rum från mitten av juli till slutet av oktober och huvudfjädrarna ruggas först vid slutet av denna ruggning. Denna postjuvenila ruggning är partiell, det vill säga att vissa fjäderpartier inte ruggas. Detta resulterar i sin tur i att det går att urskilja dessa yngre individer från de adulta på den tydliga färgskillnaden mellan armpennorna, som förnyats under ruggningen, och handpennorna, som behålls. De nya armtäckarna visar därvid samma typiska blåfärgning, medan handtäckarna är mer grönaktiga.
De adulta fåglarna ruggar fullständigt en gång om året vilket i genomsnitt inträffar sex veckor före juvenilernas ruggning. Ruggningen påbörjas ofta när föräldrarna fortfarande är i fasen av uppfödningen av ungarna. Ruggningen tar 115 till 120 dagar, vilket för en fågel av denna storlek är ovanligt länge. Ruggningsschemat liknar det hos de flesta andra tättingarna.
Blåmesar inleder dagen tidigare än talgoxar och förblir även längre aktiva på kvällen. Såväl under häckningssäsongen som på vintern tillbringar blåmesar större delen av sin tid med födosök. I midvinter är det ungefär 85 procent av den aktiva tiden.
Efter häckningssäsongen upplöses par- och familjeförbunden så småningom. På höst och vinter ansluter sig blåmesar till större, oftast blandade grupper, som förutom andra mesar även kan bestå av nötväckor, trädkrypare eller kungsfåglar. Vid gynnsamma födokällor, i synnerhet vid foderstationer, kan det förekomma konflikter mellan arter. I detta sammanhang är blåmesen ofta dominant även gentemot större fåglar, i motsats till konflikter vid häckningshålor. Över huvud taget förfogar blåmesar över en mycket stor potential för aggression i förhållande till deras storlek. Bland blåmesarna finns en utpräglad hierarki, i vilken enskilda hanar dominerar. Rangpositionerna inses ögonblickligen av artfränder. Fåglar som är bofasta inom ett revir dominerar över inflyttade och genomresande.
Blåmesens födobeteende liknar i princip det hos dess nära släktingar. Under häckningsperioden och särskilt under uppfödningen av ungarna dominerar animalisk näring, framför allt olika insekter och spindlar. På höst- och vinterhalvåret tilltar betydelsen av vegetabilisk föda. Vid födosöket är blåmesen skickligare än alla nära besläktade mesar. Den kan då klamra sig fast vid de yttersta bladen och grenarna, men hänger oftare upp och ned och använder fötterna som verktyg på många olika sätt. Den korta näbben är särskilt lämpad för att hamra och klyva samt dra fram små föremål.
Den föda som boungarna utfodras med är mindre varierad än adulta fåglars föda. Fjärilar, i synnerhet fjärilslarver, utgör huvudbeståndsdelen. Tillgängligheten av dessa insekter varierar och utgör 45 till 91 procent av födan. Om det inte finns tillräckligt av detta utgör istället spindlar, steklar och skalbaggar en viktig roll. I miljöer var människor har haft stor inverkan kan upp till 15 procent av födan vara konstgjord under uppfödningen. Då utfodras ungarna inte bara med lämpliga födoämnen, utan även med föda som kan vara skadlig i längden, som exempelvis bröd eller pommes frites. Detta kan ha en skadlig inverkan till följd av avsaknaden av proteiner och vitaminer,
Häckningsbiologin är den bäst undersökta aspekten av denna allmänt väl utforskade art. I detta sammanhang skall det beaktas att de flesta av undersökningarna genomfördes på populationer som häckar i fågelholkar. Det är omstritt i hur stor utsträckning data som insamlats på detta sätt kan överföras på fåglar som häckar i naturliga hålor. Medan vissa av de resultat som fåtts på detta sätt säkerligen är oberoende av häckningshålets art, torde häckningsframgången i fågelholkarna ligga högre än i de naturliga hålorna.
Blåmesar bygger - som alla mesar - i jämförelse med andra hålhäckare jämförelsevis ståtliga bon, lägger avsevärd tid på bobygget och nöjer sig inte med rengöring eller stoppning. Vid valet av håla är blåmesarna rätt flexibla, men använder nästan uteslutande redan befintliga hålor. Endast i mycket sällsynta fall utvidgas hål som uppkommit genom röta. Förutom denna typ av hålor, som framför allt används, övertas även hackspettshål oförändrade. Det har inte kunnat visas att någon bestämd trädart föredras, fastän detta ofta framställs så i litteraturen, men i de undersökningar som hittills gjort i detta ämne jämfördes inte de valda hålorna utförligt med utbudet i en bestämd miljö.
En typisk blåmeshåla ligger högre på trädet, har en mindre inflygningsöppning och är mindre på insidan än andra mesars hålor. Detta förklaras med konkurrens mellan arter, särskilt talgoxe. Det finns dock ett överlappningsområde mellan arterna i fråga om de hålor som används, även med "icke-mesar" som svartvit flugsnappare, nötväcka, stare och pilfink. Mycket sällan förekommer bon i hål i marken. Det finns även enstaka berättelser om byggande eller användning av fristående bon från andra arter.
I miljöer som påverkats starkt av människor häckar många blåmesar i konstgjorda fågelholkar. Preferensen i fråga om fågelholkar är analog med den rörande naturliga hålor. Sådana med en inflygningsöppning på 26 till 28 millimeters diameter föredras, vilka utesluter huvudkonkurrenten talgoxen. Inte så ofta som talgoxar, men ändå regelbundet, använder blåmesar även ovanliga platser i bebodda områden för att häcka, exempelvis sprickor i murverk eller fristående brevlådor.
Endast honan bygger boet. Hon börjar med det yttre skiktet, för vilket framför allt mossa, men även karakteristiskt sönderbitna och knäckta enskilda grässtrån används. Om häckningshålet är större stiger tidsåtgången för denna fas. I mitten av den tredje dagen börjar honan dra in fodringsmaterial. Framför allt djurhår och fjädrar används. Bobygget varar olika länge och påverkas främst av de aktuella väderförhållandena. Den sammantagna byggtiden kan ligga mellan 2 dagar (vid ersättningshäckning) och 14 dagar.
Under själva byggarbetet urskiljs olika tekniker. Under den första fasen överväger det så kallade "inskakandet", då honan som sitter i tråget stoppar och skjuter in det indragna bomaterialet mellan redan befintliga bobeståndsdelar med snabba näbbrörelser i sidled. Vid det anslutande finbygget av boet urskiljs tre tekniker: "Sparkandet", "stoppandet" och "ryckandet". Vid "sparkandet" försöker honan med sparkande rörelser flytta ut allt bomaterial ur tråget åt sidan. Vid det senare "stoppandet" grips bomaterial med näbben och stoppas under stora, långsamma rörelser åter in på ett annat ställe, varigenom materialet börjar bli till filt. Under kull- och ruvningsfasen uppträder "ryckandet", som hos blåmesen skiljer sig från stoppandet endast därigenom att materialet dras längre bortifrån och flyttas hit och dit i mindre utsträckning. För det egentliga bobygget är "ryckandet" knappast av betydelse, snarare är det en förelöpare till rörelseförloppet med vilket senare äggen täcks innan häckningshålet lämnas.
Den största påverkan på häckningsframgången har vädrets inflytande. Det är anmärkningsvärt att förutom vinterns inbrott leder även temperaturer över genomsnittet till minskad häckningsframgång. Detta kan förklaras med att vid sådan väderlek de viktigaste bytesdjurens utveckling påskyndas betydligt och häckningsskeendets synkronisering blir störd, som blåmesarna från äggläggningen inte mer kan influera.
Den relativa häckningsframgången, andelen flygga juveniler i förhållande till kullens storlek, är som störst i ekskogar och ligger där över 80 procent. I rena barrskogar och städsegröna lövskogar är den som minst. I en granskog i Sydtyskland nåddes resultatet 31 procent. Miljöns påverkan är ännu tydligare vid skillnaden i absolut häckningsframgång, då även kullens storlek uppvisar ett sammanhang med habitatkvaliteten. Antalet flygga ungar som en enskild blåmes under loppet av sitt liv lyckas uppbringa skiljer sig mycket individuellt. Vid en utförlig studie i Belgien var det ett fåtal mycket framgångsrika blåmesar som lyckades föda upp 40 eller fler utflugna boungar. En majoritet av de ungar som kläcks lyckas dock aldrig själva genomföra framgångsrika häckningar, och enligt uppskattningar producerar 35 procent av de häckande fåglarna ingen avkomma.
Blåmesen är en talrik och vida spridd fågel som globalt sett ökar i antal. I Europa tros det häcka mellan 29,3 och 50,6 miljoner par. IUCN klassificeras den som livskraftig (LC).
Även i Sverige anses beståndet vara livskraftigt och det finns inga tecken på betydande populationsförändring. 2018 uppskattades det svenska beståndet till 774 000 par.
Sedan 1900-talet verkar det i Mellaneuropa som människans positiva och negativa inflytande på blåmesens livsmiljö ungefär upphäver varandra. Den mest markanta förändringen under det gångna århundradet var arealutvidgningen i Skandinavien. I Finland har beståndet sexdubblats sedan 1950-talet. Även i Danmark har populationen expanderat kraftigt på senare år. I Sverige har utbredningen expanderat kraftigt åt norr under de senaste decennierna. Blåmesbestånden varierar starkare än bestånden av talgoxe och tycks uppvisa en genomsnittlig cykel på fyra år. I Mellaneuropa är den större systerarten vanligare i de flesta miljöer, medan i Storbritannien en förskjutning av andelen till blåmesens fördel kan märkas.
Bland träden spelar hela året ekarna en viktig roll för födosöket. Andra lövträd som till exempel alm och lönn undergår starkare variationer i betydelse över årstiderna. Inflytandet från andra arter på blåmesens habitatval har undersökts intensivt, då flera andra fågelarter förekommer syntopt i lövträden, det vill säga påträffas i samma biotop och har ett liknande födosätt. Den ringa kroppsmassan bestämmer därvid blåmesens ekologiska nisch, då den föredrar tunna grenar och kvistar, även högt upp i trädet. Preferensen för detta mikrohabitat torde ha uppstått under loppet av den gemensamma evolutionen med dess konkurrenter. Samtidigt är den kroppsliga anpassningen ändå så långt framskriden att en direkt konkurrens inte längre med nödvändighet behövs för att upprätthålla denna nischning. Blåmesen intar i lövträden en liknande ekologisk nisch som svartmes och kungsfågel i barrträden och tycks därigenom liksom dessa vara utsatta för en högre risk att bli byte för rovfåglar. Generellt är den artspecifika nischningen under sommarhalvåret tydligare utpräglad än på vintern.
I ett experiment visades att även oerfarna blåmesar som uppfötts för hand föredrar lövträd framför barrträd. Beteendet verkar därmed vara medfött. Vid nyare undersökningar med unga mesar som uppvisar en felprägling på en atypisk miljö har dock visats att även erfarenhetsbetingade komponenter spelade en viktig roll vid habitatvalet. Därmed kan det också förklaras varför det i blandskogar tillfälligtvis påträffas blåmesar som intensivt söker efter byte i barrträd.
