Grevysebra
Grevyzebra eller Grevysebra (Equus grevyi) hör till familjen hästdjur. Djuret är uppkallat efter Jules Grévy som var Frankrikes president under 1880-talet och som fick en grevyzebra som gåva av Abessiniens regering. I vissa regioner av Kenya lever grevyzebra och stäppzebra i samma territorium.
Da
DagaktivDagaktiv är organismer vars dygnsrytm kännetecknas av att deras aktiva beteenden, exempelvis näringsintag, koncentreras till dagens ljusa timmar...
Vä
VäxtätareVäxtätare är djur som är anatomiskt och fysiologiskt anpassade till födointag baserat på växter. Växtätande insekter och småkryp kan bete...
Gr
GraminivoreTe
TerrestriskKu
Kursiverade djurAl
Altriciella djurBe
BetesdjurBete är när ett djur äter växtdelar, ofta på ett sådant sätt att växten överlever.
Vä
Växtätande djurNo
NomadiskRe
RevirInom etologi ett revir är ett område som ett eller flera djur försvarar mot andra djur. De vanligaste anledningarna att försvara ett revir är ...
Sa
SamladeVi
VivipariVivipari är sexuell förökning där embryot utvecklas inne i moderns kropp. Ungarna föds därefter fram nästintill fullt utvecklade. Tillstånd...
Po
PolygynandriDo
DominanshierarkiSo
SocialVa
VallaEn flock eller hjord är en grupp, klunga, skara eller samling djur, oftast av artfränder.De medeltida landskapslagarna i Sverige och Norge bestod...
In
Inte en migrantG
börjar medGrevyzebran är den största av de tre arterna zebror, med en längd av 250 till 300 cm (huvud och bål), plus en svans på 4–7 decimeter, en mankhöjd på 14–16 decimeter och en vikt på 350 till 400 kilogram för honor samt 380 till 450 kilogram för hannar. Den kan bli upp till 25 år gammal. Det som tydligast skiljer den från andra zebror är den bruna mulen och de stora, rundade öronen, som är vita i spetsen, samt den kortare svanstofsen. Ränderna är smala och sitter tätt. Buken är vit och på djurets rygg finns en svart längsgående strimma. Hos ungdjur av grevyzebra sträcker sig manen bak till svansroten.
Grevyzebran hör hemma på torra stäpper i Kenya och Etiopien, kanske också i Somalia, men den står under utrotningshot och är väldigt sällsynt. Den lever bland annat i skyddsområdena Samburu National Reserve och Meru nationalpark. I vissa delar av utbredningsområdet genomför grevyzebran vandringar för att undvika torra regioner. Troligen finns det bara ett fåtal isolerade, ursprungligt vilda bestånd kvar.
Beteendemässigt är den mer lik åsnan än de andra zebrorna. Till exempel lever den oftare i små sociala grupper, tillfälliga hjordar som håller ihop i några månader, än i mer varaktiga hjordar. Vuxna hingstar lever mestadels ensamma i revir om 2–12 kvadratkilometer. Reviren markeras med spillningshögar och honorna i ett revir parar sig endast med den revirhävdande hannen. Alfahannar lämnar sitt territorium bara i nödsituationer, till exempel vid uteblivet regn. Unga omogna hannar tolereras i reviret.
Dräktigheten varar i ungefär ett år och sedan föds vanligen ett ungdjur. Nyfödda grevyzebror är svarta och bruna. Först efter fyra månader utvecklas de strimmor som är typiska för vuxna individer. Som anpassning till det torra levnadsområdet diar ungdjur av grevyzebra inte lika ofta som andra zebror och de börjar först efter 3 månader med vatten. Efter cirka tre år är ungen könsmogen och lämnar modern. Hingstar parar sig nästan aldrig innan de är 6 år gamla då de blir bortjagade av en alfahanne. Den äldsta kända individen i fångenskap blev 22 gammal.
Grevyzebran betar gräs, men äter också blad och skott från buskar. Eftersom den lever i torra områden, är den bättre anpassad till torka än den vanliga zebran, men dricker så ofta det finns möjlighet.
I historisk tid fanns grevyzebran fram till Egypten och norra Afrika. Där blev den utrotad under antiken. Därför antas att antika naturforskare menade denna art när de skriver om Hippotigris (tigerhäst). Sedan glömdes arten bort och först 1882 blev den åter upptäckt av den franska zoologen Émile Oustalet.
Grevyzebran har jagats hårt, främst för sitt skinn, och är klassad som en hotad art. Dessutom antogs att grevyzebran är en konkurrent till boskapsdjur men i själva verket äter den mer hårda och torra grässorter som är onyttiga för nötkreatur. I Somalia och Etiopien är arten nästan utrotad. Bara i Kenya finns tillräckliga skyddsåtgärder som hjälper arten att överleva. Trots detta sjönk populationen under 1980-talet med 70 %. Enligt uppskattningar från 2016 lever cirka 2 350 vilda individer i Kenya och ungefär 230 exemplar i Etiopien. Populationen i Somalia betraktas som utrotad sedan 1970-talet.
