Beringvarfågel (Lanius borealis) är en östsibirisk och nordamerikansk tätting i familjen törnskator inom ordningen tättingar som tidigare behandlades som en del av varfågeln (Lanius excubitor).
Arten har i litteratur även kallats sibirisk varfågel, då endast omfattande de asiatiska underarterna.
Beringvarfågeln är en relativt stor törnskata (23-25 cm) med medellång stjärt. Med smal svart ansiktsmask, ljus undersida, grå ovansida och vita inslag på stjärt och vingar som syns tydligt i flykten är den mycket lik varfågeln (Lanius excubitor). Den skiljer sig dock genom att i adult dräkt vara smalt mörkbandad på den något mörkare undersidan samt att ovansidan har en nyans av ockra. I Nordamerika skiljs den från liknande amerikanska törnskatan (L. ludovicianus) genom att den senare har bredare svart ansiktsmask som når ända fram till näbben, mindre storlek samt renare vit undersida.
Fågeln förekommer i östra Asien samt norra Nordamerika och delas in i sex underarter med följande utbredning:
Underarten invictus beblandar sig med borealis i nordöstra Manitoba och norra Ontario, och inkluderas ofta i denna. Likaså inkluderas ofta funereys i mollis.
Beringvarfågeln häckar i tajga och på gränsen mellan tajga och tundra, i öppet landskap med medelstora eller höga träd eller buskar. Vintern tillbringar den i liknande miljöer med höga utkiksplatser, som igenväxta fält, våtmarker och skogsbryn.
Liksom andra törnskator lever den av insekter, små däggdjur, fåglar och sällsynt även reptiler. Mer i detalj har följande byten noterats: fåglar som berglärka (Eremophila alpestris), amerikansk talltita (Poecile atricapillus), stare (Sturnus vulgaris), brewersparv (Spizella breweri), vitkronad sparv (Zonotrichia leucophrys), mörkögd junco (Junco hyemalis), tallsiska (Spinus pinus), gråsparv (Passer domesticus); små däggdjur som näbbmusen Sorex vagrans, västlig skördemus (Reithrodontomys megalotis), hjortråttor (Peromyscus), sorkarna Microtus longicaudus och Microtus pennsylvanicus och husmus; reptiler som ödlor av släktet Sceloporus.
Som en rovfågel sitter beringvarfågeln stilla på en utkiksplats och spanar, för att sedan göra utfall ner till marken när den ser ett byte för att fånga det med näbb eller klor. Ryggradsdjur dödas genom ett bett i nacken, medan den rycker bort vingar och gadd från insekter. Den spetsar ofta sina byten på törnbuskar eller taggtråd för att spara till senare. Den har setts jaga efter finkar och gråsparvar vid fågelbord.
Arten placerar sitt djupa skålformade bo i ett träd eller buske, så pass djupt att av den ruvande honan syns bara den uppstickande stjärten. Den lägger fyra till nio ägg som ruvas i 14-21 dagar och ungarna är flygga efter ytterligare 18-20 dagar.
Beringvarfågeln har ett mycket stort utbredningsområde och i Nordamerika bedöms populationsutvecklingen vara stabil de senaste 40 åren. Internationella naturvårdsunionen IUCN kategoriserar därför arten som livskraftig. Populationstrenden i Nordamerika är dock svår att bedöma på grund av artens relativa sällsynthet och avlägsenheten för dess utbredningsområde. Stora områden med passande miljö i Alaska och norra Kanada är skyddade.
