Späckhuggare (Orcinus orca) är den största arten i delfinfamiljen och en välkänd tandval. Späckhuggare förs ibland till en separat familj, Globicephalidae, späckhuggare och grindvalar.
Hanar av späckhuggare blir vanligen 8,5 meter långa och stora individer har uppmäts med 9,8 meter längd. Honor är med en genomsnittlig längd av 7,0 meter och en maximal längd av 8,5 meter (enligt andra källor endast 7,7 m) avsevärt mindre. Vikten ligger vanligen mellan tre och fyra ton. Beroende på avhandling anges den maximala vikten för hanar med 6,6 eller 9,0 ton. Honor kan väga upp till 5,5 ton.
Späckhuggaren har en mycket karakteristisk färgteckning, svart med vit buk, en vit fläck på sidan och en bakom och ovanför ögat. Mönstret och ryggfenans utseende varierar mellan individerna och de kan på så sätt skiljas från varandra. Ryggfenan är karakteristisk, hos hannar når den omkring 1,8 meter upp och hos honor är den cirka en meter hög.
Kalven väger vid födelsen omkring 180 kilo och mäter ungefär 2,1 till 2,4 meter.
Namnet sägs komma av att späckhuggaren attackerar större valar för att äta späcket, eller angripa fångade valar när kropparna flöt längs med valfångstfartyg. Normalt lever späckhuggaren av fisk, företrädesvis stimfisk som den jagar i flock med stor målmedvetenhet, och vattendäggdjur som sälar. Säljakt kan innebära att späckhuggaren spanar över vattnet efter sälar på isflak, och ibland aktivt bryter is för att tvinga ner sälen i vattnet. Späckhuggaren anfaller också sälkolonier och kan då attackera djur i vattenbrynet. Späckhuggare äter också andra delfinarter, andra större valar inklusive så stora som unga bardvalar, samt fågel och bläckfisk. De jagar ofta i flock där de kan driva samman fisk eftersom de angriper från olika håll samtidigt. Olika populationer av späckhuggare är ofta specialiserade på en viss typ av födokälla. De populationer som lever utanför södra Sydamerikas kust strandar frivilligt i vattenbrynet för att komma åt sjölejonungar. Andra metoder går ut på att inte bara bryta is utan att även välta isflak för att kunna komma åt pingviner och sälar eller att göra stora hopp utanför klippor så att fåglar trillar i havet.
