Tjocknäbbad strandpipare (Charadrius wilsonia) är en amerikansk fågel i familjen pipare inom ordningen vadarfåglar. Den har en ovanligt kraftig näbb för att vara en pipare, specialiserad på att äta små krabbor.
Sitt artepitet wilsoni har den fått för att hedra Alexander Wilson (1766-1813), en skotsk-amerikansk naturforskare som brukar kallas för den amerikanska ornitologins fader.
Tjocknäbbad strandpipare är en 17-20 centimeter lång vadare med stor och kraftig näbb. Ovansidan är huvudsakligen mörkgrå med ett kort vitt vingband och vita sidor på stjärten. Undersidan är vit förutom ett bröstband. Benen är skära, färggladare under häckning. Häckande hane har svart bröstband, tygel och panna samt en rostfärgad ansiktsmask. Hona och hane utanför häckningstid har en liknande dräkt, men det svarta är ersatt av brunt eller rödbrunt. Ungfågeln har ofta ett ofullständigt bröstband. Lätet är en ljus och svag vissling.
Tjocknäbbad strandpipare delas in i tre underarter med följande utbredning:
Tjocknäbbad strandpipare är en av få vadare med utbredning i Nordamerika som ännu ej påträffats i Europa.
Tjocknäbbad strandpipare är starkt kustbunden och födosöker på stränder huvudsakligen efter vinkarkrabbor, men kan också inta insekter och havsborstmaskar. Fågeln häckar från april till början av juli. Boet består av en uppskrapad grop direkt på marken. Den lägger i genomsnitt tre ägg som ruvas i 23-24 dagar av båda föräldrarna.
Arten har ett stort utbredningsområde och en stor population, men tros minska i antal, dock inte tillräckligt kraftigt för att den ska betraktas som hotad. IUCN kategoriserar därför arten som livskraftig (LC). En undersökning från 2012 uppskattade att populationen i USA endast uppgår till 8600 individer, med ytterligare 6000 individer i östra Mexiko och Västindien.
