Trädkrypare (Certhia familiaris) är en fågelart inom familjen trädkrypare (Certhiidae).
Den liknar andra arter inom familjen, med böjd näbb, mönstrad brun ovansida, vitaktig undersida och långa styva stjärtpennor som den använder för kunna balansera upprätt på trädstammar och grenar. Den kan lättast urskiljas från den likartade trädgårdsträdkryparen, som delar en stor del av dess utbredning i Europa, genom skillnaden i sång.
Trädkryparen har nio eller fler underarter som häckar i olika delar av dess utbredningsområde i de tempererade delarna av Eurasien. Arten återfinns i alla sorters skogsmarker, men där den överlappar med trädgårdsträdkryparen i Västeuropa återfinns den med större sannolikhet i barrskogar eller på högre höjder. Den häckar i trädhålor eller bakom barkflagor, och föredrar introducerade mammutträd som häckningsplatser där sådana finns tillgängliga. Honan lägger vanligen fem eller sex vita ägg med rosa prickar i det fodrade boet, men ägg och ungar är sårbara för angrepp från hackspettar och däggdjur, däribland ekorrar.
Trädkryparen är insektsätare och klättrar uppför trädstammar som en mus, för att leta efter insekter som den plockar från skrevor i barken med sin fint böjda näbb. Den flyger sedan till foten av ett annat träd med en distinkt oregelbunden flykt. Fågeln lever ensam på vintern, men kan bilda gemensamma sovplatser under kallt väder.
Alla arter i familjen trädkrypare är likartade i utseende. De är små fåglar med bruna ovansidor med streck och prickar, rödaktiga gumpar och vitaktiga undersidor. De har långa böjda näbbar och långa styva stjärtpennor som ger stöd när de kryper upp för trädstammar för att söka efter insekter.
Trädkryparen är 12,5 cm lång och väger 7,0–12,9 gram. Den har varmt brun ovansida som är intrikat mönstrad i svart, brungult och vitt, och enfärgat brun stjärt. Buken, sidorna och kloakområdet skiftar i brungult. Könen är lika, men ungfågeln har mattare ovansida än den adulta fågeln, och dess undersida är matt vit med mörka fina fläckar på sidorna.
Trädkryparen är den mest spridda arten i sitt släkte. Den häckar i hela Eurasien från Irland till Japan. I den västra delen av utbredningsområdet har den spritts till Yttre Hebriderna i Skottland, trängt längre norrut i Norge, och första kända häckningen i Nederländerna skedde 1993.
Trädkryparen är en stannfågel i de mildare västra och södra delarna av häckningsutbredningen, men vissa individer i norr flyttar söderut på vintern, och populationer som häckar på berg kan flytta till lägre höjd på vintern. Vinterrörelser och spridning efter häckningen kan leda till kringflackande utanför den normala utbredningen. Övervintrande flyttfåglar av den asiatiska underarten har observerats i Sydkorea och Kina, och nominatformen har observerats väster om sin häckningsutbredning så långt bort som Orkneyöarna i Skottland. Trädkryparen har också förekommit som gäst på Kanalöarna (där trädgårdsträdkryparen är den lokala arten), Mallorca och Färöarna.
I Sverige är den vanlig i barrskogar och blandskogar i större delen av landet.
Den häckar i tempererade skogsmarker i hela Eurasien och föredrar mogna träd. Där den delar utbredningsområde med trädgårdsträdkrypare, vilket är större delen av Europa, tenderar den att finnas främst i barrskog, särskilt gran och ädelgran. I de områden där den är den enda arten av trädkrypare, som i Europeiska Ryssland, och Brittiska öarna, föredrar den lövskog eller blandskog framför barrskog.
Trädkryparen häckar ned till havsnivå i den norra delen av sin utbredning, men tenderar att leva i högländer längre söderut. I Pyrenéerna häckar den över 1,370 meter, i Kina från 400–2 100 meter och i södra Japan från 1 065–2 135 meter. Häckningsområdena har temperaturer i juli på mellan 14 och 16 °C och 23–24 °C.
Som liten skogsfågel med oansenlig fjäderdräkt och lågmält lockläte är trädkryparen lätt att missa då den hoppar muslikt uppför en trädstam, i korta skutt där den använder sin styva stjärt och brett utspärrade ben som stöd. Ändå är den inte skygg och är i stor utsträckning likgiltig inför mänsklig närvaro. Den har en utmärkande ojämn och vågformig flykt, där fladdrande fjärilslika vingslag växlar med vingglidningar. Flyttande fåglar kan flyga på dagen eller på natten, men förflyttningarnas storlek döljs ofta av bofasta populationer. Den lever ensam på vintern, men i kallt väder kan upp till ett dussin eller fler fåglar sova tillsammans i en lämplig skyddad hålighet.
Trädkryparen söker karakteristiskt ryggradslösa djur som byten på trädstammar. Den börjar nära trädets bas och arbetar sig uppåt med de styva stjärtfjädrarna som stöd. Till skillnad från nötväckan klättrar den inte nedför träd med huvudet före, utan flyger till basen av ett annat träd i närheten. Den använder sin långa tunna näbb till att dra ut insekter och spindlar från sprickor i barken. Den återfinns vanligen på träd, men jagar ibland byten på väggar, bar mark eller bland fallna tallbarr, och kan utöka sin föda med frön från barrträd under de kallare månaderna.
Trädkryparhonan födosöker främst på de övre delarna av trädstammar, medan hanen utnyttjar de lägre delarna. En studie i Finland fann att om en hane försvinner födosöker den oparade honan på lägre höjder, tillbringar mindre tid på varje träd och har kortare födosökstillfällen än en hona i ett par.
Trädkrypare ansluter sig ibland till flockar av olika fågelarter på vintern (meståg), men den tycks inte dela den föda som hittas av medföljande mesar och kungsfåglar, och drar kanske bara fördel av den ökade säkerheten i en flock. Skogsmyror delar habitat med trädkryparen, och livnär sig också på ryggradslösa djur på trädstammar. De finländska forskarna fann att där myrorna hade letat föda fanns färre leddjur, och trädkryparhanar tillbringade mindre tid på granstammar som hade besökts av myror.
Trädkryparen häckar från ett års ålder. Boet byggs i sprickor i träd eller bakom barkstycken. Där sådana finns är introducerade nordamerikanska mammutträd favoritträd för häckning, eftersom en hålighet för häckning enkelt kan gröpas ur dess mjuka bark. Sprickor i byggnader eller murar används ibland, och konstgjorda fågelholkar eller luckor kan föredras i barrskogsområden. Boet har en bas av kvistar, tallbarr, gräs eller bark, och är fodrat med finare material såsom fjädrar, ull, mossa, lav eller spindelnät.
I Europa läggs vanligen fem till sex ägg mellan mars och juni, men i Japan läggs tre till fem ägg från maj till juli. Äggen är vita med mycket fina rosaaktiga prickar främst vid den breda änden, mäter 16 x 12 mm och väger 1,2 g, varav 6 % är skal. Äggen ruvas av enbart honan i 13–17 dagar tills de duniga ungarna kläcks. Ungarna är bostannare. De utfodras sedan av båda föräldrar, men värms av endast honan, i ytterligare 15–17 dagar tills de blir flygga. Ungfåglarna återvänder till boet några nätter därefter. Omkring 20 % av paren, främst i söder och väster, föder upp en andra kull.
Bland predatorer på trädkrypares bon och ungar finns större hackspett och små mårddjur, och predationen är omkring tre gånger högre i splittrade landskap än i sammanhängande skogsområden (32,4 % gentemot 12 % i mindre splittrade skogslandskap). Predationsnivån ökar med mängden skogsbryn nära en boplats, och även närvaro av jordbruksmark i närheten, i båda fallen troligen på grund av en högre grad av predation från mårddjur. Andelen överlevande ungfåglar är okänd för denna art, men 47,7 % om året av de adulta fåglarna överlever. Den typiska livslängden är två år, men den högsta belagda åldern är åtta år och tio månader.
Denna art har en omfattande utbredning på omkring 10 miljoner km². Den har en stor population, varav uppskattningsvis 11–20 miljoner individer förekommer enbart i Europa. Trenderna för populationsutvecklingen har inte kvantifierats, men arten anses inte närma sig trösklarna för IUCN:s rödlistningskriterium om populationsminskning (minskning på mer än 30 % under tio år eller tre generationer). Av dessa anledningar klassificeras arten som livskraftig (LC).
Trädkryparen är vanlig över en stor del av sitt utbredningsområde, men i de nordligaste områdena är den sällsynt, eftersom den är sårbar för svåra vintrar, särskilt om dess födosök avbryts av isyta på träden eller kallt regn. Den är också ovanlig i Turkiet och Kaukasus.
I Sverige anses beståndet vara livskraftigt. Från att tidigare ha minskat i antal ökar den återigen, de senaste tio åren med 11–42 %. 2018 uppskattades det svenska beståndet till cirka 1,1 miljoner par.
