Morkulla (Scolopax rusticola) är en fågel inom familjen snäppor som förekommer över stora delar av de tempererade och subarktiska områdena av palearktis och som olikt många arter i familjen påträffas i skogsområden.
I Blekinge kallades morkullan drarisp, vilket anses vara ljudhärmande efter fågelns läte. Förr kallades den i Skåne för hasselhöna och i (Villands härad?) för hultingskrabba. På Gotland har arten kallats einsneipe.
Redan Sven Nilsson konstaterade i Foglarna från 1858 att morkulla betyder kärrflicka (eller skogstös) eftersom mor är ett gammalt ord för myr eller kärr och kulla betyder flicka.
På dalmål betyder morkulla en kvinna från Mora.
Morkullan är en rund och kraftig fågel, med en lång rak näbb. Kroppslängden kan uppgå till 38 cm, inklusive den upp till 7 cm långa näbben. Vingspannet är 56–60 cm och den väger ungefär 300 gram. Morkullan är spräcklig i svart, askgrått och rödbrunt på ovansidan, med vitaktig undersida, som har rostgul anstrykning och bruna, vågiga streck. Näbben är blekt köttfärgad, med svart och rundad spets. Ögonen är stora och ligger mycket långt bak på huvudet. Huvudets och nackens svarta teckning är tvärgående. Vingpennorna är svartbruna, med rödbruna och rostgula tvärfläckar. Första vingpennan är längst. Stjärten består av 12 vingpennor med skaft som är böjda inåt. Stjärten är svart, med rödbruna tvärfläckar och grå spets. Benen är brungrå och hela underbenet är befjädrat. Baktåns klo är trubbig.
Engelska forskare har efter studier 2022 kommit fram till att morkullans vita stjärtfjädrar reflekterar 55% infallande ljus, 30% mer än någon annan fågels fjädrar.
Morkullan förekommer över stora delar av de tempererade och subarktiska palearktis och dess häckningsområde sträcker sig från Fennoskandia till Medelhavet och Kanarieöarna, och från Västeuropa till Ryssland. Ungefär en tredjedel av den globala populationen häckar i Europa, varav mer än 90% häckar i Ryssland och Fennoskandia. Merparten av populationerna i Europa och Asien är flyttfåglar och flyttar till Sydeuropa respektive södra Asien, men populationerna på ett antal öar i Atlanten, och i kustnära områden i sydvästra Europa, är stannfåglar. Vårflyttningen påbörjas i februari och häckningsplatserna nås mellan mars och maj. Merparten av höstflyttningen sker i oktober och november.
Morkullan häckar i hela Sverige, men är vanligare i de mellersta delarna. Det svenska beståndet är flyttfåglar och endast enstaka individer försöker övervintra i södra Sverige vissa vintrar. Till Skåne återkommer den mot slutet av mars, och till mellersta Sverige anländer den i början av april. På senhösten, i oktober och november, flyttar den åter till sydligare breddgrader.
Morkullan är en nattaktiv, revirhävdande fågel, som under dagen ligger gömd i buskar och snår. Den lever i skogs- och buskmark, både i löv- och barrskog.
Morkullan är polygam och en dominant hane parar sig med flera honor i sitt revir. Reviret hålls bland annat genom spelflykt, det så kallade "morkulledraget" då hanen flyger i skymningen flera gånger fram och tillbaka över reviret och låter höra sin lockton, som betecknas som "knispning" och "knorpning". De ställen, där morkullorna passerar under spelet kallas morkullssträck. Honan lägger fyra gråaktigt rödgula ägg med leverbruna och askgrå fläckar. De läggs i en grop som är bäddad med några löv, strån eller mossa.
Morkullan äter insekter, maskar och mindre snäckor. Under vintern födosöker den nattetid.
Arten har ett stort utbredningsområde och en stor population med stabil utveckling som inte tros vara utsatt för något substantiellt hot. Utifrån dessa kriterier kategoriserar internationella naturvårdsunionen IUCN arten som livskraftig (LC). Världspopulationen uppskattas till mellan tio och 26 miljoner individer. I Europa tros det förekomma mellan 13,8 och 17,4 miljoner vuxna individer. Även i Sverige tros beståndet vara stabilt och livskraftigt. 2018 uppskattades det svenska beståndet till 580 000 par.
