Myrspov (Limosa lapponica) är en långbent, långnäbbad vadarfågel som häckar på tundran i norra Eurasien och nordvästra Alaska. Vissa populationer genomför några av de längsta non stop-flygningarna av alla fågelarter, mellan sina häckningsplatser och vinterkvarter. Fågeln minskar kraftigt i antal, framför allt i östra delen av utbredningsområdet, varför IUCN kategoriserar den som nära hotad globalt.
Da
DagaktivDagaktiv är organismer vars dygnsrytm kännetecknas av att deras aktiva beteenden, exempelvis näringsintag, koncentreras till dagens ljusa timmar...
Kö
KöttätareKöttätare är djur och andra organismer som helt eller delvis lever av bytesdjur. Se även rovdjur och predator. Ett annat ord för köttätare a...
Se
SemiakvatiskVa
VadarfåglarPr
PrecocialTe
TerrestriskSa
SamladeOv
OvipariOvipari är fortplantning genom äggläggning. Bland ovipara djur finns fåglar, groddjur, insekter samt de flesta kräldjur och fiskar. I vissa fa...
Mo
Monogama djurMonogami eller engifte innebär ett äktenskap mellan endast två personer. Monogami har idag också kommit att användas om icke äktenskapliga se...
So
SocialFl
FlockarMurmuration är ett kollektivt beteende hos fåglar i flock, i synnerhet starar. Det är en synkroniserad flygande flock av starar, där ett stort ...
Mi
MigrerarB
börjar medRe
ResandeMyrspoven är 33–41 centimeter lång och har ett vingspann på 70–80 cm. Den skiljer sig från rödspoven genom att benen är kortare, stjärten är tvärbandad, inte svart, att den saknar vita vingband och har svagt uppåtböjd näbb. Adulta fåglar har mörkgrå ben. Hanen i sommardräkt är ostreckat tegelröd på halsen, bröstet och magen. Honan har blekare färger. I vinterdräkt har de adulta fåglarna vit buk och undergump, gråstreckat bröst, hals och huvud, och grå vingöversida.
Nominatformen L. l. lapponica som häckar i Skandinavien har en vit ryggkil, mörka yttre handpennor och vita vingundersidor medan den sibiriska L. l. baueri saknar vit ryggkil, har ljusare handpennor (vilket ökar kontrasten med den mörka vingknogen) och gråvattrade vingundersidor.
Myrspovens läten är påfallande nasala, både locklätet och spellätet. Sången som framförs i spelflykt är ett ihärdigt "kuvä-kuvä-kuvä", medan den lockar med gälla "kuvi-kuvi".
Myrspoven är en långflyttande flyttfågel som häckar på tundran i norra Europa, Asien och västra Alaska. Arten delas upp i tre till fem underarter:
Myrspov häckar sällsynt och lokalt på sanka, risbevuxna lågfjällshedar i videzonen, främst i Torne lappmark men även i Lule och möjligen tillfälligt i Lycksele lappmark och Härjedalen. Den flyttar längs kusterna från slutet av juli till augusti och återvänder i maj. Vintern tillbringar skandinaviska fåglar vid Västeuropas kuster där de kan bilda stora flockar på tusentals individer.
Myrspoven häckar på tundran vid myrar och på hedar. Under häckningssäsongen är de revirhävdande och försvarar aktivt området runt sitt bo, främst mot labbar som är dess viktigaste predator både vad gäller ägg och ungar. Båda föräldrarna, men särskilt hanen försöker distrahera med luftakrobatik och varningsläten för att få predatorns uppmärksamhet, på ett sätt som liknar många andra vadare, och därmed locka bort hotet från boet eller ungarna. Ibland samarbetar flera adulta myrspovar som häckar i närheten av varandra för att få bort predatorer.
Under flytten och i vinterkvarteren bildar den sociala flockar av båda kön och i olika åldrar. Under flytten tenderar de även att gruppera sig med andra arter av flyttande vadare som roskarl, kustsnäppa, småsnäppa och strandskata, och kan bilda flockar på tusentals individer som sedan sprider sig när de anländer till sina respektive vinterkvarter. Ungfåglar som ännu inte har nått reproduktiv mognad bildar även flockar under häckningssäsongen och håller avstånd från häckande adulta fåglar.
Myrspoven lever huvudsakligen av ryggradslösa djur som insekter, blötdjur, kräftdjur och ringmaskar. Ibland kan de även ta mindre fiskar och växtmaterial. Havsborstmaskar utgör stapelfödan, särskilt från familjen Nereididae, som Alitta virens och Alitta succinea, tillsammans med arter av sandmaskar som Arenicola marina och Scoloplos armiger.
De födosöker i blandflockar med andra vadare på ler- och sandstränder och i våtmarker. De är främst dagaktiva men kan även födosöka under månbelysta nätter. De söker födan genom att upprepande gånger sticka ned sin långa näbb i marken, medan den för huvudet från sida till sida. Med hjälp av vissa nervreceptorer i näbben, den så kallade Herbst corpuscle, kan den känna av små tryckförändring i leran och därmed lokalisera bytet. Honorna tenderar att födosöka på något djupare vatten eftersom de har längre näbb.
Myrspoven börjar häcka vid två års ålder och häckningssäsongen inleds vanligtvis i mitten av maj och varar till slutet av juli. När spovarna anländer till häckningsområdet bildar de par då hanarna utför en parningsritual bestående av en serie ceremoniella flygningar för att locka honornas uppmärksamhet.
Boet placeras på en lite upphöjd och torrare plats, oftast i låg vegetationen, i fuktiga miljöer i närhet av små strömmar, vid dammar, grunda laguner eller översvämmade gräsmarker. Hanen bygger boet övervakad av honan. Boet består av en liten grop i marken 14–16 cm i diameter och 3–4 cm djupt, fodrad med växtmaterial som mossa och lavar.
Kullen läggs oftast i mitten av juni och består av fyra ägg – i vissa fall tre eller till och med bara två. Äggen är ovala eller och mäter runt 53x37 millimeter. Dess yta är slät och något blank, olivgrön eller brungrön i varierande ton. De är variabelt fläckiga i mörkbrunt till ljusgrått. Dessa fläckar är vanligtvis mycket iögonfallande på ägg som har en ljusare grundfärg och även om de är fördelade över hela ytan tenderar de att koncentreras till äggets bredare pol. Båda föräldrarna ruvar äggen, även om det är hanen som spenderar mest tid på äggen. Äggen kläcks efter 20–21 dagar. Ungarna är borymmare, de föds helt duntäckta och under sina första levnadsdagar matas de och skyddas av båda föräldrarna. Bara efter några dagar efter att ungarna kläcks påbörjar honorna vinterflytten, medan hanen fortsätter att ta hand om ungarna i ytterligare cirka 30 dagar, tills ungarna är flygfärdiga.
Myrspoven kan bli ungefär trettio år. I augusti 2004 fångades ett exemplar i Cambridgeshire som hade ringmärktes första gången i Suffolk samma månad 1974, vilket gjorde det till den äldsta kända spoven, med en ålder av 33 år och 11 månader.
Myrspoven har ett mycket stort utbredningsområde och stor population, men de östliga två underarterna menzbieri och baueri minskar kraftigt i antal, troligen till följd av habitatförlust vid viktiga övervintringsområden vid Gula havet. Internationella naturvårdsunionen IUCN kategoriserar därför myrspoven sedan 2015 som nära hotad (NT). Världspopulationen uppskattas till cirka 1,1 miljoner individer, varav 3 700–9 000 par tros häcka i Europa.
I Sverige har myrspoven en liten population uppskattad till endast cirka 800 häckande individer. Den upptas därför på Artdatabankens rödlista över hotade arter, som sårbar (VU). Vid sen snösmältning kan den utebli helt från häckplatsen, varför beståndet växlar starkt från år till år. Den tros trots detta ändå öka i antal. Beståndet i Norge är stabilt med 1 000–3 000 par. I Finland, där stammen idag beräknas till högst 300 par, har den tidigare påverkats kraftigt av äggsamling.
